Tas besluten i Köpenhamn på rationella grunder?
Nyss har en ny katastroffilm kommit upp på filmdukarna. 2012 heter den och katastrofnjutarna hastar förstås till bio för att se världen bryta samman.
Just nu går klimatväckelsen över (väst)världen och frälsningsmötet i Köpenhamn trissar upp rädslan. Den sägs vila på vetenskaplig grund, det vill säga de resultat som FN:s klimatpanel anser vara giltiga.
De är kanske inte så orubbliga i alla fall, dessa forskningsresultat. Att de delvis är manipulerade kan inte längre avfärdas helt. Men att man inte velat lyssna på klimatskeptikerna över huvud taget och behandlat dem som kättare är oroande för alla som vill att vetenskapen ska behålla sitt förtroende hos allmänheten.
Det finns en vag känsla av fursteslickeri här. Vill man så gärna få bekräftelse på sina teorier att man sorterar ut de tendenser som talar emot katastrofscenariot? Varför har seriösa, etablerade forskare så svårt att få gehör för sina ifrågasättanden? Säg inte att det är högt i taket i den akademiska världen! Varför slår man bara dövörat till?
Bara en så enkel sak som den energiexperten, professor Kjell Aleklett påpekar i en artikel i DN: skräckprognoserna kan inte förverkligas av det enkla skälet att det inte finns fossila bränslen nog för att åstadkomma så mycket utsläpp! Många forskare har uppenbarligen övertolkat sina data och skrivit fram dem på rent teoretiska grunder.
Hur resultatet blir av forskning beror på hur frågorna ställs men också på vilka fakta som bedöms relevanta och tas in i en undersökning. Bortser man från sådana resultat som dem Aleklett presenterar så blir också det samlade resultatet vilseledande.
Naturligtvis ska man i klimatfrågan följa försiktighetsprincipen och begränsa utsläppen så långt möjligt. Det har ett värde i sig. Ett fossilfritt samhälle är önskvärt. Det är en självklarhet eftersom det är hälsosammare.
De här dagarna är gyllene för dem som vill främja sin karriär – som politiker eller som forskare – med värstascenarier. Man tänker tillbaka på kärnkraftsmotståndets tid då jordens undergång också stod för dörren. Även då hungerstrejkade och kravallade idealistiska ungdomar för att hindra det.
I detta finns det en respektabel längtan efter gemenskap och en vilja att förbättra världen. Nu ses samma kärnkraft som en del av lösningen på klimatfrågan.
Som kanske fåkunnig men skeptisk världsmedborgare vill man hoppas att de stora besluten här i världen ändå tas på rationella grunder. Om det är det som sker i Köpenhamn får vi kanske veta om tio år.
Lennart Hjelmstedt
f.d. chefredaktör BLT
