Stora förväntningar på nygammal supermakt
Det är en vanlig uppfattning ekonomen Klas Eklund uttrycker när han säger sig ha ”svårt att se något annat än att Kina på längre sikt blir den dominerande globala makten – som sätter sitt avtryck på resten av världen.”
Eklund gav i somras ut boken Kina – den nygamla supermakten, en bred och elegant snabbkurs om Kinas dåtid och nutid.
Sedan Eklund, född 1952, slutade vara glödande maoist har han gått från klarhet till klarhet i det offentliga livet. En lärobok av honom är översatt till kinesiska. Även hans senaste bok skulle nog uppskattas där. Den är kritisk, men på ett för enpartistaten acceptabelt sätt. Mänskliga rättigheter är alltså inte bokens ämne.
Titeln syftar på att Kina återtar den roll man länge hade, enligt kineserna som en självklarhet.
Så vad har ledarna i Kina att bekymra sig för? Landet är ju på väg uppåt, medan rivalerna sedan 1800-talet, Europa, Japan, USA, sjunker på rankningslistan. Jo, det är många saker som oroar när diktaturen 2012 ömsar skinn och får nya toppledare. Positivt är att maktskiftet sker fredligt. Negativt är hemlighetsmakeriet.
Men så ska det vara, styrt uppifrån, inget folkligt deltagande. Som en signal härom uppfattas nedläggningen nyligen av en talangshow i TV med flera hundra miljoner tittare. De kunde nämligen rösta fram vinnaren – ett känsligt ämne i Kina.
En annan sak ledarna oroar sig för är historien. I höst är det 100 år sedan en revolution blev slutet på kejsardömet. Å ena sidan ser sig det härskande kommunistpartiet som arvtagare till revolutionen. Å andra sidan vill man inte påminna om att det 1911 restes krav på demokrati, av annat slag än det system Maos kommunister införde 1949.
”Rika nog” blev svaret, framfört i skämtsam ton, när en av Saabs tilltänkta nya ägare vid besöket i Sverige härförleden fick frågan om förmågan att satsa. Efter 30 år av hög tillväxt är Kina idag rikt nog att kunna köpa sig tillgång till råvaror, marknader och tekniska kunskaper.
Kinesiska företag spås investera utomlands för tusen miljarder dollar fram till 2020. Det är inte problemfritt. Klas Eklund påpekar visserligen att Kina inte som européerna en gång förslavade och utrotade människor i vinstsyfte, men nog påminner ibland Kinas metoder om det som kallas nykolonialism.
Det finns en misstänksamhet, större i USA än i Europa, mot Kinas investeringar, att de skapar ett beroende man inte vill ha. Att Kina ser så starkt ut beror till en del på att andra missköter sig.
Kinas problem är faktiskt många. ”Kanske det enda som växer snabbare än Kinas ekonomi är oron för landets ekonomi”, skriver den brittiska tidskriften The Economist.
Världsbankens president, amerikanen Robert Zoellick, manar Kina till reformer för att inte stagnera. För det vore illa. Även för alla oss andra.
Klas Eklund: Kina – den nygamla supermakten. SNS Förlag.
Bo Ture Larsson
redaktör, Svenska Nyhetsbyrån
