Sörj inte bristen på storslagna visioner
Centerpartiet visionerade om det decentraliserade och kärnkraftslösa samhället. Vänsterpartiet vurmade för det statliga och klasslösa samhället. Miljöpartiet spann drömmar om det gröna och billösa samhället. Moderaterna skrev program om det liberala och (nästan) statslösa samhället. Kristdemokraterna missionerade om det kärnfamiljetäta och pornografilösa samhället. Folkpartiet föreläste om det lärartäta och Storebrorslösa samhället. Socialdemokraterna var tämligen ensamma i det pragmatiska, löntagarvänliga och oftast valförlustlösa Mittens rike.
Nu för tiden är det annorlunda. Mer eller mindre alla partier flockas i mitten. Är detta ett problem, och vems är i så fall felet? Dagens Nyheters ledarsida har sin analys klar. Under rubriken ”Farlig visionslöshet” konstaterade tidningen (2/11): ”Socialdemokraterna tar efter alliansen och anpassar sin retorik till mittenväljarna. Det finns en risk att bägge blocken i slutändan förlorar på trängseln i mitten.”
Jag vill inte fastna i ett sandlådebråk om vem som tar efter vem. DN skriver kort sagt mot bättre vetande. Orsaken är uppenbar. Peter Wolodarski och hans team på ledarsidan skulle helst vilja se S i rollen som vänstervisionerande spöke i nästa års riksdagsval. De ytterst få gånger som Socialdemokraterna har balanserat på vänsteröknens gräns har det nämligen gått åt helsike för partiet.
Moderaterna har lång erfarenhet av samhällsfrånvänd visionspolitik. I val efter val ställde de upp som närmast ovalbara högerspöken. Väljarna avvisade deras samhällsmodell. Men Moderaterna gav sig inte. Partiet hade rätt och väljarna hade fel. Först med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg fick man en ledning som förstod väljarnas förväntningar. Väljarna vill bli lyssnade på, inte uppfostrade.
Nu har till och med Vänsterpartiet inlett en avprogrammeringsprocess. De ser sig inte längre som sanningens och folkets upplysta förtrupp. Visionerna om det totalt annorlunda samhället har tonats ned. Jag har mycket svårt att uppfatta dessa förändringar som misslyckanden, eller som några uttryck för ”farlig visionslöshet”. Partiernas uppgift är att spegla medborgarnas uppfattningar och livsvillkor i dagens samhälle. Sverige är ett fredligt välståndsland med relativt små sociala klyftor.
Ett hyfsat stort antal medborgare drar sig inte för att växelvis rösta på S och M. Väljarna upplever inga himmelsvida skillnader mellan partierna. Livsvillkoren är heller inte sådana att det är någon större efterfrågan på himmelsvida skillnader. Människor tänker i allt högre utsträckning själva. De begär inte att partierna ska tänka åt dem.
Jag är ingen svuren motståndare till visioner inom politiken. Jämngrått är en trist och sövande färg. 1900-talets europeiska facit förskräcker dock. Stora visioner har tyvärr visat sig vara enormt bloddrypande. Det finns å andra sidan exempel på lyckade visioner som genom enträget och envist arbete håller på att förverkligas.
Visionen om ett förenat Europa är en framgångssaga. EG startade som en fredsframtvingande vision efter Nazitysklands ohyggliga vision om det tredje riket. Sedan visionen om det kommunistiska samhället havererat växte EG ut till den fredsbevarande demokrativisionen EU.
EU var och är inget påhitteprojekt vilket som helst. Människornas önskningar om att slippa krig, gav mandat för bygget av EU.
Den svenska väljarkåren av 2009 års modell ger emellertid få mandat för stora visionsbyggen. Det finns ett starkt stöd för vår liberala, demokratiska marknadsekonomi. Visst oroas jag av försöken att återuppliva rasistiska visioner från fornstora dagar. Sådana tendenser bekämpas bäst med förnuft och saklighet, inte med visionsflummiga tjurrusningar åt höger eller vänster.
Widar Andersson
politisk redaktör, Folkbladet
