Rädda alliansens röster med en valallians!

Valrörelser har en benägenhet att gå sin egen väg. Mycket kommer att hända i den svenska opinionen fram till september 2010. Den här höstens mätningar har emellertid upprepat samma scenario med en envishet, som gör det nödvändigt att vänja sig vid tanken att varken den borgerliga alliansen eller det rödgröna blocket får majoritet i riksdagen. I glappet mellan dem har ett 20-tal sverigedemokrater valts in.

Redan spekuleras det alltså i strategier för att hantera ett sådant dödläge. För ett sådant uppstår om anständiga partier vägrar bilda regering på Sverigedemokraternas nåde.

Både den borgerliga och den rödgröna alliansen utsätts i så fall för hårda påfrestningar. Borgerligheten är den bäst sammanhållna. Men är därmed sagt att den står pall i alla väder? Om partier, som under gångna mandatperioden levt under moderaternas breda skugga, lockas med ett så hedervärt motiv för ett sidbyte som att Sverigedemokraterna måste desarmeras och landet ha en fungerande regering? De gamla kommunisterna blev rumsrena för mindre än så.

Moderaterna utesluts från rödgrönt håll. Och det är svårt att tänka sig dagens folkparti eller center eller kristdemokrater, tillsammans eller var för sig, i tät samverkan med socialdemokratin. Näst intill omöjligt blir det om vänsterpartiet skall vara kvar i gänget.

Nu är det bara detta att man aldrig skall säga aldrig. Vi kan inte riktigt känna oss in i atmosfären måndagen den 20 september nästa år om Sverige finner sig ha fått in ett uttalat främlingsfientligt parti i riksdagen. Ian Wachtmeisters och Bert Karlssons Ny demokrati togs trots allt inte riktigt på samma allvar.

Blir det dödläge mellan blocken finns en klar risk för att den borgerliga alliansen utsätts för en akut påfrestning. Den kan stå inför möjligheterna att bryta ihop - eller att sluta sig samman med siktet inställt på borgerlig fusion. Det behöver inte vara så orimligt som det låter.

För om konjunktursvackan blev ett streck i räkningen för alliansregeringen och dess jobbpolitik, så har den visat styrka och kompetens i fungerande samverkan mellan de fyra partierna. För oss som minns de borgerliga åren 1976–1982 är kontrasten påtaglig.

Då gick inte en vecka utan nålstick, intrigerande och utspel mellan koalitionsbröderna. Ideologiska nyanser och skillnader i sakfrågor finns kvar mellan och inom partierna – kärnkraftsfrågan verkar vara outslitlig – men atmosfären nu är en helt annan än vad den var då.

Svagheten är emellertid den att ett av partierna dominerar så stort. Riktigt illa blir det när inte bara kristdemokraterna utan även centern doppar ner mot fyraprocentsträsket. Första förutsättningen för ännu en mandatperiod med borgerlig majoritet i riksdagen är självfallet att de fyra partierna blir kvar där.

För samgående är de inte mogna under nästa mandatperiod, kanske under den följande, men det är inte för tidigt med en reell valallians där de fyra partierna återfinns under samma beteckning. Därmed elimineras risken att röster går förlorade i avgrunden under fyra procent.

För många borgerliga väljare – troligen de flesta – är det ett förstahandsintresse att alliansregeringen får ännu en mandatperiod på sig. Det parti eller de partier, som driver en konkret allianslinje, kan räkna med deras sympatier. De som spjärnar emot skyller sig själva.

Om de borgerliga i nästa val sjabblar bort hundratusentalet röster under fyra procent gör de sig skyldiga till grovt tjänstefel.

Bengt Ingvar Ekman

Bengt Ingvar Ekman var BT:s f.d andreredaktör och medverkade i många är efter sin pensionering på ledarsidan. Han avled 14 oktober 2010.

Bengt Ingvar Ekman blev 80 år.