Pianobamsingen Höjer
Höjers särart är smaken för udda särlingar, ibland utsökta, inte sällan subtila.
Till mina favoriter hör hans tolkningar av Olof Gullberg och Satie. Nu tycks han ha hittat en ny sådan i den sene Maurice Karkoff, nu 81 år.
Den som utsatts för Karkoffs våghalsiga bilkörning har ett hum om hans passionerade och något förströdda intensitet, en romantiker med snabba kast mellan lyrisk eufori och nattsvart melankoli. Sådan är han också i de tidiga verken på en porträtt-CD som Höjer ägn at honom, Maurice Karkoff: Selected Piano Musik, Intim Musik.
Jag känner igen honom så väl i Miniatyrsviten, Monopartitan och Ballatan tillkomna under de 25 åren 1968–1983.
Men sedan följer något för mig nästan besläktat med en Rossinis ”ålderdomssynder”, en rad vänsterhandsstycken från åren 1992–2005, skrivna för den strokedrabbade skalden Tomas Tranströmer, och därtill sviten Ekelöfiana kring ett eget pianostycke av denne, komponerat för snart 80 år sen.
Det senaste av styckena på skivan bär opusnumret 238. Så sent som i höst kom Karkoff upp i 242, men nu är det sannerligen inte längre masskrivaren vi möter.?
På TV har vi ju mött Tranströmers magiska pianoklinkande, så kongenialt med hans sparsmakade dikter, inte en ton för mycket, med en enkelhet och en värme som man nästan får gå till en annan musikutövande skald för att finna maken till, Carl Jonas Love Almqvist.
Jag misstänker starkt att det är den musiken vi nu fått på skiva i Olof Höjers intimt närgångna tolkning.
?? Ren spiritualitet låter Ekelöf-stycket glittra så som Karkoff sett skalden: ”en lapp, fransk engelsman, turkisk för 200 år sen, oändlig, en mystiker”.
Så charmerande är Ekelöfs egen lilla valsmelodi och lika charmerande Karkoffs Chopin-ekande minnesbild av första mötet med Ekelöf dan före midsommar 1944, en som överföll den blyge pojken med kindkyssar som tack för hans Chopin-spel ”med verklig fougue på en ostämd taffel”.
?? Tranströmer- och Ekelöf-styckena placerar CD:n i favorithyllan.
?Rolf Haglund
