Nu väntar fyra år av besvikelser
Om så sker väntar fyra år av besvikelser. Missförstå mig inte, jag ser hellre Barack Obama som president än McCain. Men jag tror att många av dem som lagt in sina egna drömmar i Obamas stora retorik om förändring kommer att bli grymt besvikna. Obama kommer inte att kunna leva upp till deras förhoppningar, de kommer att känna sig svikna.
Vad detta kan leda till är förstås svårt att sia om. Men det kan ge näring åt en känsla av hopplöshet, som så lätt omformas till våldsamma reaktioner. Politisk besvikelse, lågkonjunktur och klimatkris. Det är mycket som väntar amerikanerna? Men det kan också vara förlösande för exempelvis det gröna partiet, som i årets presidentval ställer upp med en radikal svart kvinna som presidentkandidat, Cynthia McKinney. Som verkligen kan bli en uppstickare i nästa val, om besvikelsen gör att politiskt väckta ungdomar letar efter något utanför de etablerade partierna.
Skulle McCain vinna valet så lär besvikelse också växa hos unga väljare. Men det blir besvikelse av annan sort. McCain har inte satt drömmar i rörelse.
För svenskt vidkommande kan valet få en del allvarliga konsekvenser för oppositionen. Skälet är att Barack Obama fortare än McCain kommer att flytta över militära resurser från Irak till Afghanistan. Det vill säga kriget i Afghanistan kommer allt tydligare att utkämpas mellan USA och inhemska grupperingar. Många talar redan nu om riskerna för att kriget kommer att vietnamiseras.
Sverige strider redan idag under Natobefäl i Afghanistan, med stöd av ett riksdagsbeslut som alla utom vänsterpartiet ställt upp på. Att Mona Sahlin vill utesluta vänstern från en kommande regeringen beror mer på svårigheter att bli ense när det gäller militära insatser på främmande mark än på vänsterns retorik om budgettak. Däremot har Sahlin med sig miljöpartiet, som faktiskt aktivt stöder svensk trupp under Natobefäl i Afghanistan.
Jag har emellertid svårt att se hur miljöpartiet skulle kunna fortsätta att stödja svensk militär insats i Afghanistan – kritik finns redan idag – när kriget alltmer blir USA:s krig. Kommer det att ske redan före det svenska valet 2010 blir det grus i det rödgröna samarbetet före valdagen. Sker det senare kommer det att leda till starka spänningar i en eventuell rödgrön regering.
Skillnaden mellan Barack Obama och John McCain är mindre än man speglar i svenska medier. En, för mig, avgörande skillnad är dock synen i klimatfrågan. Obama talar aktivt om klimatet och vill satsa mer på miljövänliga alternativ som vind och sol. Han har sin partikamrat Al Gore i hasorna. Men därifrån är det mycket långt till att USA skulle ta sitt globala ansvar och radikalt skära ner sina utsläpp. Idag släpper varje amerikan ut tio gånger så mycket koldioxid som varje kines, trots att kineserna tillverkar allt mer av det som amerikanerna konsumerar.
Lite komiskt i den svenska debatten är att Obama hyllas av i stort sett alla politiker och medier. Trots att han ifrågasätter frihandeln på det sätt som främst miljöpartiet gjort, och som då fått politiska motståndare och ledarreaktioner att flyga i taket. Han vill införa, åtminstone i retoriken, de ekologiska och sociala klausuler i handelsavtalen som jag ältade om som språkrör. Jag står upp och applåderar! Och hoppas innerligt att inte kristna fundamentalister på högerkanten skjuter honom.
Snart kan Berättelsen om den förste svarte som kandiderade till posten som president i USA får ett lyckligt slut. Då kanske det till och med kan avslöjas, det där som Hollywood gjort allt för att förneka under alla år. Det där som man inte fick berätta, det där som skulle förta glorian av John Wayne och alla vita filmhjältar. Nämligen att de flesta cowboys i Vilda västern faktiskt var svarta.
Birger Schlaug
f.d. språkrör (mp)
