När Reinfeldt fick chansen hade EU blivit vardag
Till helgen väntar avslutningen på klimattoppmötet i Köpenhamn. Händer inget oväntat och dramatiskt på den europeiska scenen under årets sista dagar så kan Reinfeldt snart se fram mot en välbehövlig julvila.
Statsministern har haft en slitsam och byråkratisk höst. Så vitt jag kan bedöma har han gjort ett hyggligt dagsverke som unionsledare. Men inte har det direkt gnistrat om Reinfeldt. Annika Ström Melin konstaterade på DN:s ledarsida den 11 december att Fredrik Reinfeldt har varit en kompetent EU-ordförande utan tillräcklig förmåga att inspirera.
För åtta år sedan var Göran Persson (S) ordförande i EU. Onekligen var det mer rock'n'roll på den tiden. Kravaller, Bush, utvidgning, toppmöten i Sverige och ett spektakulärt besök i Nordkorea bäddade tillsammans med nyhetens behag, Persson var förste svensk, för ett rejält opinionslyft för Persson och Socialdemokraterna.
Fredrik Reinfeldt har snarare fått uppleva det motsatta. EU har blivit vardag. Reinfeldts EU är nästan dubbelt så stort som Perssons EU. Byråkratin är tyngre. Medborgarna har ägnat ordförandeskapet ett förstrött intresse. Under Reinfeldts tid på den internationella scenen har Moderaterna och alliansen rentav förlorat opinionsstöd.
Det ena måste inte nödvändigtvis bero på det andra. Men Reinfeldts och finansminister Anders Borgs frånvaro i inrikespolitiken har inte på något sätt kompenserats av folklig lyskraft genom ordförandeskapet.
Om nio månader är det riksdagsval. Fredrik Reinfeldts utmanare om statsministerposten går in i valåret med ett rejält övertag i opinionen. Även Mona Sahlin har prövats hårt under det gångna halvåret. Steg för steg har hon utan några större åthävor tagit ledningen över sitt parti och över en ny koalition. Partikongressen gick hennes väg. Sommarens likaläge i opinionen har förvandlats till tio procents övertag för den Sahlinledda oppositionen.
Mycket talar för att Mona Sahlin är på väg att hamna i en opinionsmässig uppvind. Jag blir inte förvånad om det under vårvintern visar sig att Sahlins hittills svaga resultat i förtroendemätningarna, successivt kommer att förbättras. När det slentrianmässiga gnyet inte minst i de egna leden mot henne tystnar, så borde det finnas utrymme för att Sahlins långa politiska erfarenhet kommer att göra skillnad.
Fredrik Reinfeldts allians har problem. Sjukförsäkringsdebaclet är en sak för sig. Än värre är att alliansens stora paradfråga – ett minskande utanförskap – riskerar att utvecklas till en kvarnsten runt de borgerligas hals. Enligt regeringens egna siffror ökar nämligen utanförskapet i det svenska samhället. Lätt därtill en hög arbetslöshet som slagit mycket hårt mot medarbetare i industrin och i privata tjänstesektorer.
Oppositionens koalition är långtifrån problemfri. Framåt vårkanten ska en mer sammanhållen ekonomisk politik presenteras för väljarna. Då duger det inte att glida på löskantade formuleringar. Tidigare års budgetsamarbete mellan S-regeringar och V och MP är en sak för sig. Regeringssamverkan är något helt annat.
Tidigare bestämde Socialdemokraterna det mesta. Nu ska makten delas med ett växande Miljöparti och med ett kämpande Vänsterparti. Oppositionens styrka är att de i väljarnas ögon vill något nytt. De kan upplevas som ett fräscht alternativ. Får oppositionen ihop sina siffror på ett anständigt sätt så kan de vara offensiva. Fredrik Reinfeldt har lite att fundera på.
På måndag håller statsministern sitt jultal i Stockholm. Jag kommer att vara där för att lyssna på honom med spetsade öron och vajande känselspröt. EU-slitet är över. Orkar han ladda om för en tuff valrörelse?
Widar Andersson
politisk redaktör Folkbladet (S)
