När politiken står handfallen
Stämningen har inte störts nämnvärt av murar, som ännu står intakta, en av dem uppförd huvudsakligen på palestinsk mark som garant för den israeliska statens säkerhet mot terrorism. Den fungerar alltså som en skyddsvall, samtidigt som den separerar palestinska araber från deras släkt, jord och samhälle.
En fredlig lösning av konflikten mellan israeler och palestinier medelst delning av territoriet i var sin stat sågs ännu för tio år sedan som ganska naturlig men verkar nu allt mindre sannolik. I förra veckan meddelade den palestinske presidenten på Västbanken, Mahmoud Abbas, att han inte kandiderar i de till januari utlysta valen. Utspelet uppfattas som ett försök att få USA att sätta press på Israel. Stopp för fortsatt expansion av israeliska bosättningar på palestinsk mark är Abbasregimens enda kort i spelet om återupptagna fredsförhandlingar.
Barack Obamas valretorik gav förhoppning om att "change" var tillämpligt också i detta sammanhang. Intrycket förstärktes av det tal han höll i Kairo i början av året. USA behöver i detta fall inte ta till någon aktiv utrikespolitik i betydelsen inblandning i andras inre angelägenheter. Det räcker tvärtom med att avstå från detta; vidare utbyggnad av bosättningarna låter sig inte gärna förenas med amerikansk ekonomisk passivitet.
Men på sådana förväntningar hällde utrikesminister Hillary Clinton kallt vatten med sina berömmande ord åt regeringen Netanyahus avsikt att begränsa, om än inte stoppa byggena. I murens skugga led president Abbas och hans eftergiftspolitik ännu ett nederlag. Han står tomhänt och saknar folkligt stöd. Även Hamas, som ju håller greppet om Gaza, har med sina bryska och ofta brutala metoder förverkat rätten till popularitet. Men med en rival som Fatah kan Hamas ändå känna segervittring. Med parterna blockerande varandra är det ändå inte troligt att det blir val i januari.
Bara Amerika har ork att bända loss en fredsprocess. Men det verkar vara lika paralyserat antingen presidenten heter Bush eller Obama, med den skillnaden att nuvarande president har att hantera förväntningar, som under och efter valet skruvades upp på hysterisk för att inte säga parodisk nivå.
I ett tidigare skede spelade FN en central roll. Men sedan generalförsamlingen i en omröstning 1947 uttalat sig för bildandet av en israelisk stat har det varit mer regel än undantag att resolutionerna i säkerhetsrådet nonchalerats. FN:s betydelse har dessutom försvagats av att kritiken av Israel framför allt drivits av medlemmar, som själva utmanar allt som förstås med mänskliga rättigheter.
Så är även fallet med domaren Richard Goldstones FN-rapport, vilken dessutom bidrar till den politiska krisen i Palestina. Den ansedde domaren klandrar såväl Israels som Hamas’ roll i krigshandlingarna i Gaza i vintras. I FN-hanteringen koncentreras emellertid all kritik på Israel medan Hamas förtigs. För regeringen Netanyahu kunde ingenting ha passat bättre än denna ensidighet. Nu har den något att skylla på.
Mer än 60-årig erfarenhet tyder på att denna konflikt inte låter sig lösas med några konventionella politiska medel. Då återstår de juridiska. Även om Goldstone-rapporten är ensidig i sin skuldbeläggning, så har den rätt i sin slutsats att frågan nu hör hemma inför internationell domstol.
Dit kommer den bara med USA:s goda minne. För ett år sedan, medan det ännu pågick valkampanj, gick det att hysa sådant hopp. Det är svårare nu.
Bengt Ingvar Ekman
f.d. andreredaktör
