Myten om den lyckliga skilsmässan
I tidningarnas självhjälpsspalter är skilsmässa ett rutinmässigt svar till ledsna människor som skriver och frågar vad de ska göra åt sina olyckliga äktenskap.
Troligen har det med själva formatet att göra. Experten som svarar måste ju kunna erbjuda någon form av lösning, och en skilsmässa framstår som ett konkret handlingsalternativ som kan göra slut på eländet.
Det välkända gamla mantrat om lyckliga skilsmässor återkommer nu i en omtalad bok med den talande titeln Happy, happy redigerad av Maria Sveland och Katarina Wennstam. Kuriöst nog verkar de tro att de framför någonting kontroversiellt när de säger att skilsmässor inte bara behöver vara eländiga och att det är bättre för barnen om föräldrar som inte kan hålla sams skiljer sig.
Som flera recensenter har påpekat är detta inte alls ett särskilt nytt eller omstritt påstående, utan tvärtom en upprepning av vitt spridda uppfattningar. Och som flera debattörer också har påpekat finns det ett problem med de uppfattningarna – de stämmer inte särskilt väl med vad vi vet om hur barn mår efter skilsmässor.
Det är väl känt sedan länge att barn till föräldrar som skilt sig i genomsnitt klarar sig sämre när det gäller bland annat fysisk och psykisk hälsa, utbildningsresultat och förmåga att hålla ihop sina egna äktenskap senare i livet.
I en aktuell forskningsöversikt i tidskriften Children & Society framhåller Lester Coleman och Fiona Glenn att för de allra flesta skilsmässobarn handlar det om en övergående fas, men för en betydande minoritet blir problemen svårare och långvariga.
De som klarar sig sämst är de som även utsätts för sådant som fortsatta konflikter mellan föräldrarna, psykisk ohälsa hos modern, fattigdom eller dåliga relationer till en eller båda föräldrarna. Att föräldrarna träffar någon ny hjälper inte. Tvärtom utgör varje familjeombildning ytterligare en belastning, och ju fler ombildningar ett barn får genomgå desto sämre förutsättningar får det.
En svensk undersökning av Teresia Ängarne-Lindberg och Marie Wadsby visade nyligen att unga kvinnor vars föräldrar skilt sig när de var barn var särskilt drabbade av psykisk ohälsa. Liknande resultat framkom i en finsk studie från 2009. Att flickor alltså tycks klara föräldrars skilsmässa sämre än pojkar borde stämma till eftertanke hos alla som betraktar skilsmässa som ett kvinnligt frigörelseprojekt.
Skilsmässor är givetvis också plågsamma för dem som genomgår dem. Det framgår av en aktuell analys som den finska kärleksprofessorn Kaarina Määttä gjort av 70-talet personliga brev som hon fått från främst kvinnor som berättar om sina skilsmässoerfarenheter.
Trots att flera efter hand upplevde lättnad och befrielse framstår skilsmässan som rena skärselden – en utdragen sorgeprocess med starka känslor av ångest, hat och självförakt. Omgivningens förväntningar på snabb återhämtning gjorde bara saken värre.
Sammantaget finns det ingen anledning att tro att böcker om lyckliga skilsmässor skulle göra någon lyckligare, varken kvinnorna eller skilsmässobarnen som genomgår dem.
Charlotta Levay
fil dr företagsekonoi
