Mycket värre än OS
Times Pekingkorrespondent Simon Elegant refererar några reaktioner han fått på vad han publicerat, huvudsakligen på tidningens webbsida och China Blog. De upprörda omdömena avser främst hans kommentarer till konflikten i Tibet. Den internationella debatten om OS och bristen på mänskliga rättigheter i Kina har inte gjutit olja på vågorna. Den olympiska facklans stormiga färd över världen har ytterligare stegrat den nationella vreden.
De brev Elegant tagit emot är ändå rätt stillsamma i jämförelse med vad kolleger till honom dragit på sig. De har rört vid den nationella nerven. Ilskan refererar inte till fader Marx eller ordförande Mao eller kommunismen. Brevskrivarna är sårade i sina kinesiska själar.
Bojkott eller andra demonstrationer skulle inte i första hand träffa den statsbärande ideologin utan en återfunnen stolthet i att vara kines. Den nationella förödmjukelse, som började med opiumkriget 1839, vill de se förpassad till skräpkammaren.
Kina är det gigantiska, men långt ifrån unika, exemplet på symbiosen mellan kommunism och nationalism. Internationalen hör hemma på första maj och vid andra rituella tillfällen. I oroliga tider är det fosterlandet som gäller – det heliga Ryssland var Josef Stalins paradnummer när Hitlers arméer höll på att knäcka honom på hösten 1941. Den sovjetiske diktatorn visste, i likhet med sina kinesiska kolleger, vilka strängar han skulle knäppa på.
”De kinesiska ledarna öser ur två källor”, konkluderar Time: ekonomisk tillväxt och nationell stolthet. Det är inte precis vad som förväntas av renlärig marxism. Men upplägget saknar heller inte historiska förebilder. När de sovjetiska bolsjevikerna såg sina projekt gå i kaputten på 1920-talet tillgrep de experimentet med NEP, den nya ekonomiska politiken. Hade inte Stalin kommit i vägen är det möjligt att kommunistiskt styre tvinnats ihop med marknadsekonomi 70 år innan Kina trädde fram som nytänkare.
Också i det postkommunistiska Ryssland är nationalismen en stark – somliga skulle säga starkaste – ideologiska kraft. Takhöjden sänks. Besvikna forskare finner sig åter utestängda från de sovjetiska arkiven, nu inte i kommunismens utan i Rysslands namn.
Märker vi det för övrigt inte på hemmaplan också, att nationalism mer och mer är ett vänsterprojekt? Den tar sig andra former än de storvulet blågula. Nu är det Sverige som föregångsland för social- och jämställdhetspolitik som ger anledning till nationell stolthet. Det är där som en repa i den svenska modellen uppfattas som en riksolycka.
Så visst borde vi förstå kineserna. OS i Peking har satt fokus på bristen på fri- och rättigheter. Äntligen och tack och lov har det blivit både lovligt och önskvärt att tala högt även om den kinesiska diktaturen. Men, och det är det trista, i sammanhang som sårar vanliga kineser mer än deras diktatorer.
Är det inte befängt egentligen? Medan det protesteras mot olympiska spel, så ifrågasätts det inte – allra minst bland de mest högljudda protestanterna – att det obestridda uttrycket för internationell legitimitet är FN:s säkerhetsråd, där både Kina och Ryssland har vetorätt. Bara ett beslut som diktaturen och halvdiktaturen gillar har rätten på sin sida. Med Kina och Ryssland blir det rätt, utan dem blir det fel.
Vad är ett OS jämfört med denna praxis? Man blir visst aldrig klok på den vishet med vilken världen styres.
Bengt Ingvar Ekman
Bengt Ingvar Ekman var BT:s f.d andreredaktör och medverkade i många är efter sin pensionering på ledarsidan. Han avled 14 oktober 2010.
Bengt Ingvar Ekman blev 80 år.
