Lyckliga gatan har äntligen blivit modern igen
Det ”historiskt höga betygsgenomsnittet” tyder på att svenskarna inte glömt Britt Lindeborgs protestschlager om sin barndoms träkåkstad i Gamla Hagalund, Solna, som revs för att ge plats för betonghöghus.
De som inte var med 1967, fick en påminnelse vid årets Vårsalong på Liljevalchs i Stockholm. Utställningens mest omskrivna verk var Kent Fernströms Varje grop en grav, en osentimental och rå modell av Gamla Hagalund när rivningen pågick vintern 1970. Pappmodellen visualiserade texten i Anna-Lena Löfgrens hit och den modernistiska samhällsplaneringens genombrott i Sverige. Lyckliga gatan passade inte in i modernitetens nya hemland på jorden.
Hagalunds öde delas av många svenska städer som fick se sina trästadskärnor rivas och ersättas av Domusvaruhus och parkeringshus i betong. Det finns en djup folklig vrede kring denna skövling av unika kulturmiljöer. Anders Wahlgrens dokumentärfilm När Domus kom till stan (2004) visades flera omgångar i SVT och kom att bli en av våra mest sedda skildringar av rekordårens storhetsvansinne (se Youtube).
”Nu 35 år senare kan vi konstatera att det som en gång var modernt har blivit omodernt. Den tidens ideal existerar inte”, sammanfattar Anders Wahlgren (SVT:s hemsida 2004).
Visst, Domus och parkeringshus i city blev omodernt, men den modernistiska stadsplaneringen levde vidare i skydd av planmonopolet. Numera vill politikerna/planerarna sätta sin stad/kommun på världskartan med något modernistiskt som sticker ut. De som protesterar möts av en argumentationskedja som påminner om en sekt, skriver Jon Åsberg (Affärsvärlden 3/9):
”Modernism är utveckling. Utveckling är bra. Utveckling är förändring och förändring är alltså också bra. Byggande innebär förändring och därmed utveckling. Vi vill växa och utvecklas, och för att vi ska kunna växa måste vi bygga. Och när vi bygger så gör vi det modernt. Ty modernism är utveckling. De som är emot det vi vill bygga är emot utveckling. De är nejsägare och sådana förtjänar ingen respekt”.
Ungefär så sa byggbolaget och politikerna när jag och mina grannar protesterade mot planerna på att bygga betonghöghus i vår trähusby i skärgården. Men vi gjorde ett småskaligt alternativförslag i trä à la Lyckliga gatan och fick oväntat gehör för det (www.dalarosvanner.se). Utan att vi riktigt förstod det, var vi i framkanten i en plan- och byggtrend som vill återskapa den täta småstaden och oskiftade byn.
Nu vill alla bygga Lyckliga gatan, bekräftar arkitekternas egen tidskrift Arkitektur ( 5/2013) och visar på sitt omslag en småskalig kåkstad för mänskliga möten som påminner om Gamla Hagalund. Rubriken är: Lyckligare gata.
På min lyckliga bygata gläds vi åt att en ung snickare bygger sig ett passivträhus i traditionell stil med moderna byggmetoder.
Modern traditionalism håller på att slå ut omodern modernism.
Elise Claeson
Socionom och debattör
