Lovsång till Tryckfrihetsförordningen!
Han tänkte sig att larma medierna. I synnerhet som han vistades på en avdelning där patienter med svåra tarmproblem behandlades. Vi vet alla numera hur den där spånskivan ser ut som blev symbolen för sjukhussnusket.
I Varberg kan man befara att brister i städningen bidragit till att en resistent bakterie kunnat sprida sig. Men Björn blev avrådd att gå till medierna ”därför att journalister inte är seriösa”, som en av hans läkare argumenterade. Vi känner igen den här reaktionen. Från rektorer som inget vet om mobbningen på deras skola eller läkare som är noggrannare med sitt rykte än med sanningen.
Något liknande fick vi bevittna i Halmstad där ingen hade hört det minsta om vanvården av äldre. Och ändå bör all politik styras av empati och inlevelse. Det är si och så med det. Några tårar fällda vid en presskonferens räcker inte.
Björn är själv läkare och kanske hade han haft en annan förståelse för kollegans locket-på-attityd om han varit fullt frisk. Men nu är han således patient och kan se saken ur ett annat perspektiv. Till DN säger han att personalen inte vågade säga något av rädsla för repressalier! Det är nästan lika illa som att det är smutsigt. Man vågar inte påpeka fel. Utan Björns larm hade skiten fått ligga där den låg och kanske befrämjat smittspridning.
Det är just på grund av risken för repressalier som vi har meddelarskydd i tryckfrihetsförordningen i den svenska grundlagen. Man ska som offentliganställd kunna tipsa medierna om missförhållanden utan att behöva riskera att avslöjas som källa. Makten har alltid hållit sin stora näve för munnen på de anställda. Men den som vill få ut information om missförhållanden har rätt att kräva anonymitet av det medium han/hon vänder sig till.
När kommuner tecknar avtal med privata vårdgivare borde meddelarrätten skrivas in i avtalet. Alltså de anställdas rätt att slå larm om missförhållanden, inte att avslöja affärshemligheter.
Till DN säger Björn Bragée också så här:
– Jag tackar min gud för att det finns fria medier i det här landet. Det är ovärderligt. Det har varit en berusande demokratikänsla att man lever i en stat med obundna medier, som kan göra hela skillnaden mellan den lilla människans vanmakt och hennes påverkansmöjligheter. Det var länge sedan man hörde en sådan lovsång till den svenska tryckfrihet som alla tar för given men som många ville avlöva om de finge. Att sprida öppenhetsevangeliet i världen, kanske främst i EU, är en maktpåliggande uppgift för svenska politiker.
Lennart Hjelmstedt
f.d. chefredaktör
