Annons
Nyheter

Ljunggren: I en tid av jolmig politik längtar vi efter Dionysos

Det har på sistone klagats mycket på dagens politiska jolmighet. Orsaken är förstås att svenska politiker mumlar i avvaktan på att krisen ska komma ikapp oss.
Nyheter • Publicerad 9 januari 2013

Vår uppfattning om politikens tråkighet förstärks av att Olof Palmes epok nyligen framgångsrikt skildrats på film. Kontrasten mellan då och nu har blivit så tydlig.

Många har i Palmefilmens skugga efterlyst lite mer politisk konflikt. Att vi får politiker som håller brandtal, söker strid om principer och uppvisar lite politisk vilja.

Annons

Istället för att försöka försvinna in i tapeten, med en fet politikerpension i bakfickan.

Men glöm inte att Olof Palme var en unik ledarbegåvning. Han var ett slags mutant, sådana som är rätt rara, typ Linné, Strindberg, Garbo eller Vasa.

Glöm heller inte att Palmes retoriska förmåga inte var uppskattad av alla. Han förlorade valen 1970, 1973, 1976 och 1979. Han vann 1982 men klarade sig med nöd och näppe 1985.

Det är säkert bra med politisk vilja. Men det är också rätt händigt att vinna väljare.

Vill vi förstå debatten kring dagens politiska jolmighet och kontrasten mot förr kanske vi kan hitta lite inspiration hos Friedrich Nietzsche.

I hans efterföljd kan vi utgå från de två gudarna Apollon och Dionysos. De symboliserar de principiella grundströmningarna i samhällsutvecklingen.

Apollon representerar förnuft, behärskning, kontroll, form och struktur, rationalitet och strävan efter att kategorisera världen.

Apollon är solguden, som står för upplysning och klarhet. Det är Sokrates, och inte de halvlingar som denne malde sönder i Platons dialoger, som står för idealet. Skönheten ligger i det analytiskt rena och tydliga.

För Nietzsche var skulptur en markör för det apolliniska.

Dionysos däremot står för lust, vildhet, kaos och vilja, extas och entusiasm, gränsande till galenskap. Här råder instinkter, känslor och spontanitet. Det sköna ligger i det oreflekterade och naturliga.

Annons

Dionysos är vinets gud. För Nietzsche var musiken en markör för det dionysiska.

Således. Nu lever vi i Apollons tidevarv, men längtar efter Dionysos. Väl där vill vi tillbaka till ordningen, till exercisen under Apollons befäl.

Det är förflyttningen mellan dessa ytterligheter som kännetecknar samhällsutveckling.

Stig-Björn Ljunggren

statsvetare och s-debattör

Stig-Björn Ljunggren är statsvetare och s-debattör. Han medverkar regelbundet med krönikor på ledarsidan. Läs också hans blogg

Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons