Likabehandling är inte alltid rättvist

Rättvisan kan vridas och vändas utifrån en mängd olika perspektiv och intressen.

Det jag upplever som rättvist kan av andra uppfattas som djupt orättvist. Styrande politiker utsätts därför alltid för anklagelser om orättvis behandling av den ena eller andra gruppen. De flesta politiker uppträder i mina ögon alltför defensivt i sådana rättvisekonflikter. Jag är övertygad om att det finns mycket att vinna för den politiker som på ett medvetet och välargumenterat sätt går till offensiv i rättvisedebatten.

Att behandla alla lika kan faktiskt vara väldigt orättvist.Jag tänker på de två lesbiska kvinnorna i Uppsala som ville skaffa ett gemensamt barn genom insemination. Landstinget i Uppsala har ett regelverk som medger sex försök. Efter det att en av de två kvinnorna genomfört tre misslyckade försök att bli gravid, ville paret att den andra och yngre kvinnan skulle överta rätten till de tre återstående befruktningsförsöken. Men då sa sjukhuset stopp. Enligt en överläkare som uttalade sig till Eko-redaktionen vore det fel att särbehandla det lesbiska paret. Normen är att endast en (1) person i varje par kan bli inseminerad. För heterosexuella par är denna norm självklar; det är fruktlöst att försöka befrukta en man.

För ett lesbiskt par är emellertid förutsättningarna annorlunda. Landstingets rättvise- och likabehandlingsnorm slår därför på ett väldigt orättvist sätt mot de lesbiska kvinnorna.

Det finns många andra exempel på orättvis rättvisa. För några veckor sedan blev det t ex stor uppmärksamhet om ett brev som Försäkringskassan sände ut till 70 000 långtidssjukskrivna. Brevets budskap var att alla långtidssjukskrivna riskerade att få sin ersättning sänkt. Detta administrativt rättvisa och likabehandlande brev damp ner i brevlådorna hos människor med helt olika förutsättningar, verkligheter och villkor. För en del människor var brevet säkert en välkommen spark i baken. Bidragstillvänjning går fort. Sjukdomar som från början inte var särskilt allvarliga och som egentligen inte förhindrade någon form av förvärvsarbete, kan lätt förvärras genom långvariga sjukskrivningar. För andra människor kom Försäkringskassans brev som en spark i magen.  

70 000 långtidssjukskrivna personer är intet stereotypt kollektiv. Här finns allt från fuskare, inbillningssjuka, lätt sjuka, svårt sjuka och till och med dödssjuka. Det är orättvist att behandla dessa personer lika.

Eleverna i våra skolor far också illa av vissa sorters likabehandling. En del har väldigt lätt för sig och behöver knappt vara i skolan för att växa på sig med kunskaper och mognad. Andra elever behöver närmast ständig handledning, läxor sju dagar i veckan, uppföljning, betyg och/eller omdömen minst en gång i kvarten och långa terminer. Normen för likabehandling i skolan sätts administrativt. Det är arbetstider och traditioner som bestämmer. Elevernas olika förutsättningar och verkligheter har mycket svårt att få genomslag. Att t ex genomföra undervisningen i matematik på svenska – lika för alla – kan vara väldigt orättvist för vissa elever.

Arbetslösa människor ska heller inte behandlas lika. En 55-årig fabriksarbetare på glesbygden som arbetat varje dag sedan han/hon var 16 år och som plötsligt blir utan arbete när fabriken läggs ner, har i många fall helt olika förutsättningar än en 23-årig storstadsbo som studerat kulturgeografi på universitet och inte hittar något lämpligt jobb. 23-åringen bör rimligt sett få möta tuffare krav på snabb egenförsörjning än 55-åringen.

En arbetslöshetsförsäkring som behandlar alla lika är orättvis. Ingen svensk regering kan undvika heta rättvisekonflikter. Men politikerna kan styra över sin attityd i konflikterna. Ducka och humma i all ära. Men vem vågar gå på offensiven?

Widar Andersson