Könskrig i offentligheten

En gång i tiden hämnades folk på sina ex-partners genom att klippa sönder deras älsklingströjor eller förstöra deras favoritskivor.

I dag skriver man böcker i stället.

För någon vecka sedan kom musikern och skribenten Jon Jefferson Klingbergs Jag tror vi måste prata faktiskt – en vidräkning med författarens kända svenska kulturjournalist till exfru.

I september publiceras den före detta Aftonbladetjournalisten Åsa Mattssons roman Salong F, som lär göra rent hus med den manliga delen av kvällstidningsdrakens redaktionella ledning.

I våras fick Teatersverige storstryk i Lars Noréns dagböcker, i vintras kom Unni Drougges Boven i mitt drama kallas kärlek där författarens pojkvän hängdes ut som kvinnomisshandlare och för ganska exakt ett år sedan jämfördes den svenska kultureliten med den napolitanska Camorran i Maja Lundgrens Myggor och tigrar.

Det är, med andra ord, inte konstigt att man längtar efter lite old fashioned fiktion emellanåt.

Ändå håller någonting intressant på att hända i receptionen av den här typen av hämndlystna romaner, som fram till för bara ett tag sedan avfärdades under öknamnet bekännelselitteratur.

Sakteliga har åtminstone de kvinnliga författarskapen i genren börjat rehabiliteras.

Och som vanligt är det i bloggosfären och på de halvoffentliga arenorna det händer först.

Från att av kritikerna ha beskrivits som en sinnessjuk människas ältande av gamla oförrätter har exempelvis Myggor och tigrar de senaste månaderna fått en välförtjänt återupprättelse efter glödande försvarstal på såväl bloggar som i små tidskrifter av typen Femkul.

”Alla kritiker som har kallat Maja Lundgren paranoid eller sagt att hennes bok är tråkig har gjort det med avsikten att sudda ut ett uppenbart faktum: att Lundgren är en otroligt skarpsynt och skicklig författare”, skriver till exempel bloggaren Alma K.

”DN var som ledaren i tonårsgänget när de på ett otäckt sätt mobbade Maja Lundgren i artikel efter artikel”, skriver Monika Wehlin på bloggen Antipatriarkal Agenda.

Under tiden dissas elefanter som Jan Guillou (”I denna bok möter vi, som vanligt, en romanförfattare som aldrig håller sig för god för att göra upp personliga räkningar i förbifarten” skrev till exempel Jesper Högström på Expressens kultursida i veckan om Guillous senaste Hamiltonthriller) och Ulf Lundell som aldrig förr på de offentliga arenorna.

Håller pendeln möjligen på att svänga?

Är det som Unni Drougge skrev i en debattartikel härom veckan, att det rasar ett könskrig i offentligheten och att kvinnors främsta vapen, så här i kölvattnet av den populärkulturella realitytrenden, är offentliggörandet av egenupplevda patriarkala övergrepp via romanförfattande?

Att bekännelselitteraturen, för närvarande, är en av de mest verkningsfulla feministiska strategierna?

Hoppas kan man alltid.

Och låt mig uttrycka det så här: själv väljer jag lundgrenskt ursinne och drouggesk kompromisslöshet any day framför klingbergskt självömkande och guillousk pösighet.