Klokt att bryta politikens innanförskap

Graf är socialdemokrat och är all heder värd för sitt beslut. Hon vill, säger hon på sin blogg, inte hamna i innanförskap. Hon är trött på maktmissbruk, intriger och korruption. Exempel kan hämtas från hennes hemkommun Solna med spelet kring nationalarenan såväl som från Göteborg.

Därmed har hon myntat ett begrepp för det fenomen som vi känner så väl från kommuner, landsting och riksdag, att politiker kedjar fast sig vid sina uppdrag så länge att de inte kan återgå till det vanliga förvärvslivet. Politikens långliggare ser politiken som ett yrke. Det finns familjer där den politiska makten gått ”i arv”. Så i Göteborg, så i Karlskrona, så i Halland.

För långliggarna har politiken blivit ett näringsfång som vilket annat jobb som helst. Den här tendensen förstärks av att kunskap idag har allt kortare hållbarhet. För ett gammalt kommunalråd – det finns åtskilliga exempel på sådana som har växt ihop med sitt uppdrag – finns inte mycket att hämta på arbetsmarknaden.

Även om de naturligtvis har lärt sig massor som företroendevalda. Och det krävs kunniga politiker för att inte politiken ska bli överkörd av byråkratin i de allt mer komplexa kommunfrågorna. Alltför stor omsättning av politiker är då inte heller önskvärd.

Man ska dock vara f.d. statsminister för att vara attraktiv i reklambranschen, inte kommunalråd sedan tjugo år i Borås eller någon annan kommun.

Johanna Graf kommer att få höra att hon är illojal mot övergångslösningen på partiordförandeposten, Håkan Juholt, och att hon inte vill dras med i ”förfallet”, men det verkar vara en orättvis kritik i. Graf har en principiell hållning, den att man har ett politiskt uppdrag till låns en tid och att man ska lämna tillbaka det. Inte klänga sig fast tills man blir antingen utkastad eller pensionerad.

För det är så det är tänkt med den representativa demokratin, att politikerna ska representera sina väljare, inte utgöra en självtillräcklig klass.

För socialdemokraterna har politiken varit en karriärmöjlighet för begåvningar som haft vad som förr kallades ”enkel bakgrund” och de har ofta stannat och kunnat stanna eftersom partiet haft maktmonopol. Gunnar Sträng var en sådan kapacitet. Tage Erlander var statsminister i 23 år, en av många långliggare.

Nu mullrar det i folkdjupet av ett annat skäl än att politiker sitter för länge. Riksdagsledamöternas försörjning efter riksdagsuppdraget är alldeles för generöst och det gör att de som inte blir omvalda kan leva rätt tillbakalutat under lång tid.

Även det är en omständighet som gör det lockande att stanna i politiken. Men inte gynnar det det nytänkande som behövs.

Lennart Hjelmstedt

f.d. chefredaktör Blekinge Läns Tidning