Kan Hägglund ge MP en match?
Det är nu ingen originell observation. Ända sedan Mona Sahlin bildade vänsterpakten har det stått klart att det är de gröna som ska leverera de väljare som aldrig skulle kunna förmå sig att rösta på vänsterpartiet och som i sossarna ser gårdagens nyheter. Maria Wetterstrands alltmer klart lysande stjärna sätter bara fokus ytterligare på det förhållandet. Men låt mig borra lite ytterligare i saken.
Nyligen skrev den Stockholmsbaserade nyliberalen Johan Norberg en lång hyllningsartikel till Wetterstrand och de gröna. Han avslutade den med både en varning och påminnelse om partiets ofta antiliberala hållning. Att Wetterstrand i regeringen faktiskt också innebär Lars Ohly som minister med Mona Sahlin som bådas chef, men det var en passus långt ner i texten; att MP attraherade stod klart.
Artikeln gav upphov till en vildvuxen debatt bland liberaler av olika schatteringar. Det blev uppenbart att ett av Norbergs påståenden – att han inte var ensam liberal att snegla i den riktningen – var sant.
Mitt påstående är nu att vänstern bara kan vinna valet 2010 om MP kan locka till sig borgerliga väljare. Om det stämmer är det oroande att med tio månader kvar se just en sådan inbrytning växa fram.
Det ska sägas att de liberaler som Norberg representerar (han beskriver dem som principfasta, men lättflyktiga i partihänseende) är få. Samtidigt är de röststarka och många har mediala plattformar. Om MP tar en betydande del av liberala Stockholmsröster 2010 är det rimligt att säga att vi just nu sett början på den process som ledde fram till detta.
Vad kan stå emot en sådan utveckling? Det enkla svaret är att den politiska verkligheten helt enkelt inte innehåller krafter som kommer att driva fram en sådan dynamik. Än så länge finns det inget i de mätningar som undersöker väljarbeteende som tyder på att det sipprar liberaler till vänsterpakten. Men läget vi befinner oss i är nytt och saknar historiska paralleller. Hotet måste tas på allvar. Och då tror jag att Kristdemokraterna kan vara det mest verkningsfulla motgiftet.
Sedan sommaren har Göran Hägglund slagit an en frihetlig ton i tal som vänt udden mot politikens benägenhet att behandla folk som mindre vetande. Jag vet att detta lockat nyliberaler. Om Hägglund tydligt håller den kursen kan man mycket väl tänka sig att de principfasta men otrogna liberalerna hamnar som åsnan mellan hötapparna. Välja de grönas anarkism och motstånd till FRA? Eller Hägglunds konservatism med frihet från politiken som kärnbudskap? Vänster eller höger?
Man ska inte överdriva saken, det är, som sagt, fortfarande en spillra av valmanskåren vi talar om. Men lockande idéer är starka magneter. I ett jämnt val kan det vara just här det avgörs.
Roland Poirier Martinsson
chef för Timbro medieinstitut
