Kan en god person vara för dödsstraff?

Däremot har jag svårt att se hur man kan vara en god person och samtidigt tycka att dödsstraff är kul. Då talar man om lynchning, ett utlopp för råa känslor snarare än ett utmätande av rättvisa.

Vid debatten i Kalifornien i förra veckan mellan det republikanska partiets åtta kandidater skulle Texasguvernören Rick Perry frågas ut om sin syn på dödsstraff. När debattledaren nämnde att Texas under Perrys tid avrättat fler än någon annan stat vi makten bröt delar av publiken ut i spontant jubel. Man måste undra: Vad var det som fyllde dem med glädje? I nästa debatt (Florida häromdagen) var det dags för en annan av republikanernas presidentkandidater att grillas, nämligen nyliberalen Ron Paul.

Programledaren skissade ett scenario: Vad gör man om en 27-åring med hyfsat gott om pengar låter bli att försäkra sig och sedan drabbas av en dödlig sjukdom som går att bota? Är det rimligt att man låter honom dö bara för att han i ungdomligt oförstånd köpt skidresor och märkesjeans, istället för en sjukförsäkring?

Återigen brast publiken ut i jubel och ”Hell, yeah!”.

Alltså, man kan så klart vara för sanning och konsekvens och hävda, som Ron Paul gjorde, att ett liv i frihet handlar om att själv värdera sina risker. Men det betyder inte att det är tillfälle att jubla om någon satsar fel och skadas svårt som följd.

Jag känner människorna i publiken. De är inte känslokalla socialevolutionärer – det bara verkar så. Anledningen till deras beteende är, skulle jag gissa, att de skämtar med den stereotyp som skapats av dem. Om någon verkligen skulle ta procedurerna kring dödsstraffet med en klackspark skulle den genomsnittlige konservative amerikanen vara snabb att kräva förändring.

Ron Paul är själv läkare. Han berättade om tiden innan Medicaid (som betalar för fattigas sjukvård) infördes: ”Vi skickade aldrig iväg någon som behövde vård bara för att de saknade försäkring”. ”Hur kunde de då få vård?” undrade debattledaren. ”Kyrkorna betalade”, svarade Paul. ”Folk hjälpte till.”

Och detta var alltså i det mycket konservativa Texas för 50 år sedan.

Slutsatsen är att publiken inte var lika blodtörstig som den framstod. Den som tror det har valt att förenkla händelserna bortom det som är rimligt. Men det betyder inte att publikens reaktioner kan ursäktas. Detta är ett presidentval, frågorna gäller liv och död. Bara för att vänstern ofta beter sig tramsigt och skapar illasinnade karikatyrer av sina meningsmotståndare, finns ingen anledning att själv förfalla till tonårsbrölande.

Det är ett klent försvar: Nej, vi är inte onda, bara omogna och tramsiga. Och det var inte vi som började.

Roland Poirier Martinsson

chef för Timbro medieinstitut