Johansson: Inte bra? Det går alltid att ta en ny bild
Faktum är att denna lilla personliga exposé säger något västentligt om samhället i stort – om rörelsen från ett i stort sett bildlöst samhälle, till ett bildsamhälle. Vill man måla med de stora penslarna kan historien beskrivas med hur tidningarna i början av 1910-talet började med fotografier, där Stockholms-OS 1912 var ett genombrott. Det fortsatte med kvällstidningarnas satsning på bildjournalistik från 1940-talet och framåt, och vidare till den fullständiga explosionen av bildmaterial de senaste decennierna.
På samma sätt kan politiken för 100 år sedan beskrivas som i stort sett bildlös. Partiledarna var inte särskilt kända och förekom inte på valaffischer förrän i mitten av 1930-talet. Med TV:s intåg i slutet av 1950-talet blev de allt mer centrala för partiernas kommunikation och idag flödar bilder på partiledarna ständigt i våra medier.
Tillbaka till det lilla livet. Där kan digitalkamerans betydelse knappast underskattas. Mina barn bara tittar förundrat när jag berättar att jag tidigare inte kunde ta en massa kort på semestern. Det blev för dyrt. Dessutom fick jag otåligt vänta både en och två veckor för att veta hur semesterbilderna blev. Man blev lika överraskad varje gång.
Nu är det inte lika spännande. Det går att ta hur många bilder som helst. Blir det inte bra kan man bara bränna av några exponeringar till. Digitaliseringen av fotograferandet har givetvis långtgående konsekvenser, långt utöver familjens minnesbank. Det har förändrat såväl journalistik som politik. Samhället är visualiserat.
Men en sak som jag särskilt fäst mig vid är den fullständiga explosionen av bilder på personer, inte minst när de också publiceras i sociala medier av olika slag. I min tankevärld slog jag genast fast att det är ett uttryck för en närmast osund självbespegling. Personporträtt betyder alldeles för mycket för (unga) människors självbild. På min tid var vi inte så fascinerade av det egna ansiktet som dagens unga verkar vara. Narcissus har verkligen fått grepp om samhället.
Men sedan slog det mig att det nog inte är så enkelt. Möjligen har jag en felaktig tolkningsram? Som uppvuxen i ett relativt bildfattigt samhälle tillmäter jag kanske bilderna för stor betydelse? En bild betyder kanske inte så mycket längre? På samma sätt som allt annat förlorar i värde blir väl porträttbilders betydelse också devalverad i ett samhälle med ett överskott av bilder? Det finns alltid en annan bild, och finns det inte kan man ju alltid ta en ny.
Det ständiga flödet av ansikten på nätet som sköljer över oss, är kanske inget att uppröras för. Den digitala generationen är inte riktigt så upptagen av sig själv som en lite äldre vuxen tror. Bilder av ansikten är inte hela världen. En rolig min eller en grimas på bild skakar inte om den egna identiteten. Inte heller i omgivningens ögon sätter en konstig bild på en person ramarna för en bedömning av personen ifråga. Det är inga karaktärsstudier som ska ges alltför stor betydelse.
Det finns ju så många bilder.
Ta det lugnt. Ta en ny bild.
