Israeliska protester möts inte av våld
Medan FN:s säkerhetsråd diskuterar situationen i landet och helgens dödskjutningar av 140 människor går säkerhetsstyrkornas jakt på regimkritiker vidare med nya offer som följd. Enligt FN ska sammanlagt 3 000 människor hittills ha dödats och 12 000 gripits. EU har infört ytterligare sanktioner men några mer genomgripande åtgärder är inte att vänta, varken från EU eller från FN:s säkerhetsråd. Oenigheten inom säkerhetsrådet är för stor och följderna av ett ingripande i Syrien anses för oöverskådliga.
Samtidigt som situationen förvärras i Syrien har vågen av folkliga protester nu nått grannlandet Israel. I helgen demonstrerade närmare 150 000 människor i Tel Aviv, Jerusalem, Beer Sheva, Haifa och andra städer runt om i landet.
Det är de största missnöjesyttringarna i Israel sedan kriget i Libanon 1982. Men skillnaderna mellan protesterna i Syrien och Israel är naturligtvis större än likheterna. Israelerna kräver inte demokrati och yttrandefrihet. Det har de haft alltsedan staten bildades 1948.
Inte heller kommer deras protester att mötas med ohejdat brutalt våld från några säkerhetsstyrkor. Inga tanks kommer att rensa Tel Avivs gator. Likväl måste man inse att de israeliska protesterna är ett uttryck för missnöje. Många känner att de inte har lyckats få den politiska ledningen att lyssna på dem.
De unga demonstranter som för drygt två veckor slog upp sina tält på Rothschild Boulevard mitt i Tel Aviv kräver social rättvisa och ett stopp för ständigt ökade levnadskostnader. De vill ha en mer rättvis fördelning av Israels tillgångar. Många är utleda på att betala höga skatter och inte få annat tillbaka än dyra dagisplatser, dålig utbildning för sina barn och en undermålig vård.
Tidsmässigt finns det förstås ett samband med den arabiska våren men att protesterna brutit ut just nu anses främst bero på att medelisraelen fått nog av den sittande regeringen med premiärminister Benjamin Netanyahu i spetsen. Han anses likgiltig för de villkor som vanligt folk lever under och får skulden för att klyftorna i samhället fortsätter öka där ett litet fåtal som berikar sig orimligt.
Alldeles bortsett från den sittande regeringens ekonomiska politik finns även en underliggande orsak till den ojämna fördelningen av samhällets resurser. Det har att göra med den låga spärren på 1,5 procent till parlamentet, Knesset. Vid valet 2009 valdes exempelvis tolv partier in.
Eftersom det inte har gått att bilda stabila regeringar utan stöd av ett eller flera små partier, ofta med religiös eller nationalreligiös inriktning, har små grupper fått ett oproportionerligt stort inflytande över hur statens medel fördelas.
På så sätt har skattemedel kommit att användas till projekt som bara gynnat begränsade grupper. Religiösa skolor och kostsamma bosättningar på ockuperad mark är typiska exempel. Detta sammantaget är bakgrunden till att tiotusentals israeler nu valt att ge sig ut på gatorna och kräva förändring.
En annan intressant aspekt av protesterna är kommentarerna från israeliska bedömare. Flera, som Amos Oz och Moshe Arens, är positiva till - eller åtminstone milt överseende med - demonstranterna.
I ett i flera avseenden heterogent samhälle som det israeliska, med olika sekulära, religiösa och etniska grupperingar, ser man det som positivt att så många människor kan enas i en fråga och ställa sig sida vid sida. Det anses båda gott för framtiden, inte minst inför de stora utmaningar som väntar under hösten, när palestinierna ska försöka få en självständig stat på västbanken erkänd av FN.
Marie Anell
frilansjournalist
