Ideologier bundna vid brotten

Den judiska mamman, som försöker ge barnen en sista stöt av styrka i kön till det som kallades duschen, eller den ukrainske kulaken, som hjälplös ser resterna av sin ihjälhungrade pojke förvandlas till människoföda, de har var sin historia att berätta om europeiskt 1900-tal. Den handlar om två ideologier, som mer än några andra förvandlade förhoppningarnas sekel till miljoners mardröm.

Men hur kommer det sig att vi lyssnar till den ene men slår dövörat till för den andre? Nazismen har sin plats i historiens skamvrå. Det är som det bör vara. Men vad är skälet till att kommunismens illgärningar bara blir statistik och abstraktioner?

Anne Applebaum konstaterar i sitt mäktiga verk om Gulag att spåren av massgravar märks i övergivna läger över hela Ryssland – och att marken över dem då och då öppnar sig. Hon citerar en källa (sidan 367 i sv. övers.): ”Marken i norr motstod med all sin kraft detta människans verk och ville inte ha de döda i sitt inre... marken öppnade sig och blottade sina underjordiska förvaringsrum, ty de innehöll inte bara guld och bly, tungsten och uran, utan också människokroppar som inte gått i upplösning.”

Fenomenet orsakades av permafrosten. Den bevarar kropparna, stundom i kusligt oförändrat skick, men den rör sig också när den tinar och fryser varje år. Vi kan nog vara överens om att permafrostens vakthållning om denna förintelses offer dessutom har sin djupt symboliska betydelse. En generation kan glömma, och två också. Men historien glömmer inte.

Paradoxalt nog har det i årtionden varit närmast opassande att påminna om slavlägren och massdödandet i öster. Det har öppet eller antydningsvis beskrivits som ett sätt att bagatellisera eller profanera judarnas, romernas, de homosexuellas eller de utvecklingsstördas öde i den nazistiska dödsmaskinen, att distrahera uppmärksamheten kring den enda Förintelsen.Vi klarar inte av mer än ett monster i taget.

Bredvid Adolf Hitler finns ingen plats för Josef Stalin. Och i vilket fall påstås det vara okunnigt eller rent av vulgärt att jämföra kommunistisk ideologi med nazistisk.

Den senare har en särart i det mekaniska dödandet av människor av det enda skälet att de fötts in i den ena eller andra rasen. Men ödet var inte blidare mot den som fötts till bondbarn i Ukraina, lika fast i jorden som romen i sitt ursprung. I den organiserade missväxtens Ukraina är kannibalism dokumenterad redan på Lenins tid. Katastrofen berodde inte bara på dåligt väder. Ideologin är bunden vid brotten, eftersom dessa bestod i målmedvetna försök att omsätta doktrinerna i ett kommunistiskt samhälle.

Statistik i denna gren blir mer makaber än informativ. Vad historikern Peter Englund noterar i den svenska utgåvan av Gulag är emellertid okontroversiellt i seriös debatt: kommunismen skördade långt fler offer än nazismen. Men så hade den också mer tid på sig – den sovjetiska cirka sjuttio år mot Nazitysklands tolv. Hitlers dödsmaskiner arbetade in i det sista men hindrades i sitt ruskiga värv av Röda armén och de västallierade.

Med Auschwitz som mest kända exempel kunde nazistiska läger säkras och med tiden bli minnesplatser över offren. Någon liknande exponering förekom inte av Kolyma, Anzerskij eller Vita havskanalen. De är namn utan mening, platser utan människor.

Det är ett av många skäl till att extrem vänster till dags dato inte har konfronterats med sitt förflutna.

Bengt Ingvar Ekman

Bengt Ingvar Ekman var BT:s f.d andreredaktör och medverkade i många är efter sin pensionering på ledarsidan. Han avled 14 oktober 2010.

Bengt Ingvar Ekman blev 80 år.