Hur läser vänstern egentligen?
Innan jag desperat köpte ljudböckerna på en bensinmack hade jag aldrig hört talas om dem. Jag knarkar nämligen inlästa böcker när jag kör bil. Och den här gången hade min senaste Nesser tagit slut och med 40 mil hem fick jag ta vad som bjöds. Jag chansade.
Och det var fantastiskt! Detta tack vare uppläsaren Stefan Sauk. Han lägger hela sin skådespelarsjäl i att bygga upp en hel orkester av olika röster och karaktärer, hans White Trash låter som i verkligheten, och han fångar den stockholmska överklassens läte perfekt.
Vad betyder det för en text vem som läser den? Med en annan röst, utan närvaro och skicklighet, kanske Buthler & Öhrlunds böcker hade fallit som stenar? Kan detta med uppläsning också förklara till hur det ser ut i det politiska landskapet?
Faktum är att vi lever i en vänstervåg, fast vänstern är det ingen som bryr sig om. Kan det bero på hur de läser sin text? Om de saknar såväl skicklighet som närvaro? För ett slags vänstertid är det definitivt! Gamla normer och föreställningar luckras upp.
Dels de gamla kulturkonservativa värderingarna om kyrkan, familjen och det ”normala”. Dels föreställningarna om marknaden och de privata alternativen. Folk verkar tveka nuförtiden att stoppa in sina pengar i aktier. Och kritiken mot vinster på skattebetalarnas bekostnad ökar.
Det är inte lika självklart att allt som ska göras är avregleringar. Till och med amerikanerna har infört statssocialism för att rädda jobben. Visst borde det då vara goda tider för partier och rörelser som hela tiden hävdat att marknadslösningarna har begränsningar! Som efterlyst mer statlig aktivism! Men icke.
Socialdemokratin försökte vänsterprofil i två val, och avvisades av väljarna. Vänsterpartiet hänger på stupet. Miljöpartiet har haft sina framgångar därför att de inte låtit som vänsterugglor i mossen. En förklaring är förstås att vänsterns styrka är kritiken, inte alternativen.
De är duktiga på att i målande beskrivningar racka ner på det tjyvsamhälle som vi lever i, men har sällan några varaktiga lösningar på problemen, annat än att höja skatten för några fiktiva gestalter i SCB:s statistik. De gånger vänstern lyckats – som med rösträtten, parlamentarismen, studiecirkeln, folkhemmet, välfärdsstaten, medbestämmandet – har idéerna oftast kommit från de politiska motståndarna.
Ett annat skäl är att vänstern varit dålig på att lära av sina misstag. Att marknaden inte fungerar perfekt kan vi ta eftersom planekonomin fungerar ännu sämre, exempelvis. Och detta faktum har liksom inte riktigt sjunkit in i vänsterns ideologiska analys.
Vad kan det bero på? Och varför kan inte vänstern lära sig något av sina problem? Och skaffa sig en bättre uppläsning?
Eller är det trots allt texten som är problemet?
Stig-Björn Ljunggren
statsvetare och s-debattör
