Annons
Nyheter

Hur länge ska vi släpa på efterkrigsillusionen?

Sedan världskrigens tid har vi i vår del av världen lanserat tre stora politiska projekt. Alla tre har de lyckats väl, och därefter misslyckats om inte gruvligt, så tillräckligt för att ha skapat besvikelse hos sina initiativtagare.
Nyheter • Publicerad 12 februari 2013

De tre projekten är:

Statens försök att reglera och planera marknadsekonomi och kapitalism i det som vi kallar för ”välfärdsstaten”.

Annons

Nyliberalismens försök till samhällsstyrning genom att låta marknaden tränga in i välfärdsstaten.

EU:s försök att koordinera ett gemensamt europeiskt förnyelseprojekt.

Resonemanget utgår från det som kallats ”efterkrigsillusionen”, föreställningen om att politikerna kan planera framtiden.

Det första projektet i denna anda var välfärdsstaten. Det gick ut på att staten skulle tränga in i kapitalismen och marknadsekonomin – och med sin demokratiska legitimitet och rationella planeringsförmåga ordna tillvaron enligt folkets önskningar.

Detta var också ett projekt som hade stora framgångar fram till 70-talet.

Då började strukturomvandlingarnas friktionsenergier att brännas allt mer, rekordårsbränslet (bland annat olja) blev dyrt, obalanserna i ekonomin skapade ett skuldhav.

Politikens styrbarhet minskade. Kopplingen mellan de politiska ambitionerna och utfallet skevade allt mer. Arbetslöshet avlöste full sysselsättning. Reformerna avtog samtidigt som finansieringen av välfärdssystemet blev allt svårare.

Efterkrigsillusionen om det styrbara samhället fanns kvar, men förändrade sin karaktär.

”Nyliberalism” blev beteckningen på förnyelseprojektet. Om politikerna inte kunde åstadkomma önskvärda resultat genom överdriven klåfingrighet, fick de istället nöja sig med att leverera ett slags konstitutionell och ekonomisk grundplatta för samhällsaktörerna.

Då skulle de spontana krafterna livas upp och leverera högre sysselsättning och bättre välfärd. Om välfärdsstaten tidigare trängt in i marknaden, var det nu marknaden som fick tränga in i välfärdsstaten.

Annons

Tankefiguren om samhällets styrbarhet levde kvar, om än inte lika detaljrik. Vi kan se detta på hur partiernas program förvandlades från långa listor på åtgärder som skulle genomföras om de blev valda, till att blir allt mer luddiga idéprogram som markerade ambitioner och önskningar om riktning snarare än tydliga löften.

Ur detta kom det stora EU-projektet, med fördjupat samarbete, breddat deltagande och stora reformer, såsom lanseringen av en gemensam valuta.

Alla dessa har sjösatts av politiker som alla varit ”nyliberala” i en eller annan mening.

Frågan är hur mycket detta EU-projekt kan sägas ha lyckats?

Jag tror nog att det – precis som när det gäller välfärdsstaten och nyliberalismen – varit bättre än alternativen. Men förändringens episka karaktär förändras inte. Det är ett historiskt skifte vi upplever. Vi är på väg in i Asiens århundrade.

Och frågan är om vi ska ha efterkrigsillusionen med oss in i denna epok?

Stig-Björn Ljunggren

Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons