Högt pris för att bo kvar i Masafir Yatta

De lever i grottor i ett mer eller mindre väglöst land som för ett otränat öga ser ut som en kuperad, stenig öken. Här och var på de sandiga kullarna ser man betande hjordar och herdar sittande under solskydd gjorda av ett stycke tyg och några pinnar. På vissa av sluttningarna ligger ytterst små byar som mest ser ut som stengärdsgårdar övertäckta med presenningar.

Här har folk bott sedan början av 1800-talet, vissa året om och andra bara under vintern och våren då området är något mindre torrt än annars. Man lever av boskapsskötsel, mest får och getter, och jordbruk. Trots att här faller mycket lite regn går det att odla vete som ger både mjöl och foder till djuren. Om man tittar noga kan man se mörkare, nästan bruna partier i den gula sanden. Kommer man riktigt nära ser man att marken är plöjd och redo för sådd.

Vi besöker en av de 15 familjerna i byn Sfai al-Foqa. Utanför grottan där de har sitt hem finns ett muromgärdat område som en liten trädgård. I ett minimalt land växer kryddväxter och några hönor pickar i sanden.

Eftersom det är ramadan och familjen fastar sitter de mest inne, där det är svalare. Grottan, som har en dörr av järn, består av ett kök med gasspis, en avdelning där man tar emot besökare och en där familjen sover. El och rinnande vatten är det inte tal om. Lika lite som skolor eller tillgång till vård i området.

Just i år finns det knappast något vatten alls eftersom det kom mycket lite regn under vintern. Invånarna kan köpa vatten från staden Yatta som ligger i närheten men transporten genom väglöst land är ett problematiskt och mycket kostsamt företag.

Trots de uppenbara svårigheterna skulle man med tanke på landskapet och tystnaden kunna förledas att tro att livet här visserligen var strävsamt men samtidigt stilla och idylliskt. Det är det dock inte. Invånarna lever under ständigt hot. Och bristen på vägar och moderna bekvämligheter är inte självvald.

Några år efter att Israel ockuperat Västbanken 1967 gjordes Masafir Yatta till ett militärt övningsfält. Här skulle den israeliska armén och flygvapnet genomföra övningar. Invånarna skulle bort.

I oktober 1999 gjordes ett första försök att evakuera 700 personer från Masafir Yatta under förevändning att skydda dem från skador under militärövningarna. De lastades på långtradare och kördes iväg. I november kördes ytterligare en grupp bort. Men så fort de flyttats ut kom de tillbaka igen.

Samtidigt överklagades evakueringsbeslutet till Israels högsta domstol. Där bestämde man så småningom att invånarna tills vidare har rätt att leva i området eftersom de fanns där innan övningsfältet. Men ingenting nytt får byggas och inget gammalt får repareras. Bryter invånarna mot förbudet kan den israeliska armén ingripa.

– Minsta solskydd kan rivas ned när som helst, säger Hamed Qawasmeh som arbetar för FN-organet OCHA i Hebron-området.

I april 2004 kom man med bulldozrar och förstörde en vattencistern och en toalett som byggts utan lov. Människorättsorganisationer menar att detta inte är något annat än ett långsamt sätt att köra bort invånarna.

– Ni får leva här men ni får inte ha vatten. Hur går det ihop, frågar sig Hamed Qawasmeh.

Andra regler gäller dock den rad israeliska bosättningar och så kallade utposter som finns i utkanten av Masafir Yatta, vissa inom synhåll från de små palestinska byarna. Till bosättningarna går utmärkta vägar och ingen brist på vatten eller el tycks råda. Där bosättningarna inte är inhägnade bidrar invånarna till att gör livet surt för byborna genom fysiska attacker och förolämpningar.

Men den familj vi besöker i Sfai al-Foqa har inga planer på att ge sig i väg.

– Vi vill inte bo i Jordanien och inte i Saudiarabien. Vi tänker stanna här.

Det är ett beslut man betalar ett högt pris för.

Marie Anell

frilansjournalist