Hjelmstedt: Efter pensioneringen väntar bara förfallet
Vad är det de har för bild unga människor har av äldre som skapar denna ångest?
Är det bara att äldre tappar intresset för rock?n roll?
I andra kulturer ser man de äldre som erfarna och visa människor vars visdom kan vara till nytta för de yngre. Icke så i Sverige där de äldre framför allt är en grupp som växer till i skräckinjagande fart och fyller de alldeles för få äldreboendena. Redan nu är var femte svensk över 65 år. Statens pensionsverk drar i ”bromsen”.
Hos oss verkar klyftan mellan generationerna fördjupas alltmer. Att överbrygga den är lika angeläget som att integrera nysvenskarna. Dagen efter pensioneringen klassificeras man som äldre. Då har man ändå runt 30 år kvar att leva, om allt går väl. Och många har både kraft och lust att arbeta vidare med relativt obruten kapacitet ganska långt upp i åren. De äldre är inte främmande för tekniska nyheter heller, i varje fall inte i den utsträckning som många yngre inbillar sig. Men de kräver att det ska vara någon poäng med det, som Bodil Jönsson så klokt har sagt. Allt som går att göra är inte nödvändigt att göra.
För samhället tycks alltså åldrandet framför allt vara ett problem. Så fort du blir äldre har du överförts till en riskgrupp för demens och kärlsjukdomar. Vi lever i ett samhälle som är starkt medikaliserat och därför överskuggar hälsoproblemet alla andra aspekter av åldrandet. Så fort du är i kategorien äldre är du en latent hälsorisk. Det blir till slut en del av din identitet.
Det som sker då, är att man inte bara förlorar den yrkesidentitet man haft, man förlorar till stor del även sin individuella identitet och grupperas ihop med de multisjuka långt upp på åldersskalan.
Vem grupperar 20-åringar ihop med 50-åringar? Men 65-åringar och 95-åringar är ett massivt kollektiv.
Med tillkomsten av specialiteter som gerontologi har detta synsätt manifesterats allt mer och blivit alltmer problemorienterat. Att vara äldre är att ha och vara ett problem.
Ur det synsättet kommer begreppet åldersdiskriminering. Vårt framtidsinriktade samhälle ser gärna de äldre som förbrukade och passé. Det är kanske också så för den yngre att anblicken av äldre på väg in i förfallsfasen påminner om den egna ålderdomen. All marknadsföring handlar om ungas behov. Annonsörerna – med undantag för dem som säljer rullatorer, kanske – räknar helt bort de äldre.
Det försåtliga med medelåldrarnas syn på äldre som hälsorisker är att de äldre själva anammar det sättet att se på sig själva. Det sätter en press på den äldre människan att till varje pris anstränga sig att inte bli en hälsobörda. Den som inte lever hälsoriktigt är en moraliskt tvivelaktig person.
Sådana krav har man annars bara på rökare som dragit på sig sin eventuella sjukdom och , enligt en del debattörer, därför inte ska ha samma tillgång till vård som andra.
Men när det gäller äldre som blir sjuka så väljs de ofta bort på grund av sin ålder. Det blir en cynisk, ekonomisk kalkyl, inte bara en fråga om chanserna att bli botad. Man talar om ”förväntad återstående livslängd”. Vem vet egentligen så mycket om hur lång den är? Äldre är mallade.
Pressen på de äldre att sköta sig och inte bli en börda för samhället har nu nått till en hisnande hög nivå: det blir allt fler äldre som undanber sig en begravningsceremoni eftersom de inte vill vara till besvär. De efterlevandes agendor är ju så fulltecknade!
Ekonomismen har segrat.
Lennart Hjelmstedt
f.d. chefredaktör Blekinge Läns Tidning