Heinö: Mot de hemmasnickrade teoriernas förlorade land

Min uppfattning är att denna kritik missar målet. Grovt. Tvärtom skulle jag hävda att det mesta av det vi säger stämmer, har en stabil grund i forskningen och bidrar till en bättre samhällsdebatt.

Alla statsvetarkommentarer är sannerligen inte spännande. Men ofta förbises nyttan av påminnelser om lärdomarna från decennier av forskning om exempelvis väljarbeteende eller partisystem. Jag är övertygad om att svenska statsvetare aktivt bidragit till att göra både journalister och nyhetskonsumenter väsentligt mer kunniga om grundläggande politiska samband, vilket inte minst har en demokratisk relevans. 

Naturligtvis landar enskilda statsvetare ibland fel. Men mängden medialt stridsberedda statsvetare gör att dumheterna sällan mångfaldigas. Jag vet av egen erfarenhet med vilken entusiasm kollegorna slår ner på ett pratminus som glidit iväg från etablerad konsensus.

När ett par statsvetare häromåret släppte en bok med illa underbyggda resonemang om bland annat sambandet mellan friskoleetablering och ungdomars ökande diktaturvurmande hann bläcket knappt torka innan tre kollegor, från samma institution, tog fram motorsågen på DN Debatt.

Den inom statsvetenskapen framodlade drivkraften att med tydligt deklarerade ideologiska eller principiella utgångspunkter delta i samhällsdebatten på vetenskaplig grund bör bejakas.

Och exporteras. För det som borde bekymra oss mer än statsvetarnas närvaro är andra akademikers frånvaro.

Somliga menar att forskare endast ska delta i debatten i syfte att föra fram egna forskningsresultat. Mitt ideal är det omvända: forskare ska delta i de pågående samhällsdebatter där deras expertkunskaper behövs.

Vi ser just nu ett antal viktiga debatter som lider av frånvaron av folk som behärskar ämnet. Debatten om strukturell rasism och ”rasifiering” hade haft stor nytta av sociologer och etnologer. Var är de? Debatten om ”fascismens återkomst” skulle behöva såväl historiker som, måste självkritiskt erkännas, statsvetare.

De akademiska verktygen saknas ju inte. Journalisten Henrik Arnstads bok Älskade fascism har exempelvis fått förödande kritik i vetenskapliga facktidskrifter (Filosofisk tidskrift, Nr 1 2013, Historisk tidskrift, Nr 1 2014). Men i den offentliga debatten har akademikerna varit tysta. Istället får minst sagt originella teser återkommande oemotsagda föras fram på debatt- och kultursidor.

Nu kan det möjligen vara så att det anses mindre lämpligt att offentligt tillrättavisa en historieintresserad journalist som missförstått forskningsläget än att söka strid med en respekterad docent eller professor som ”tagit av sig forskarhatten”.

Det är aldrig roligt att slå neråt. Men när väsentliga delar av svensk samhällsdebatt håller på att kantra behöver vi hårda akademiska korrektiv, inte ädla gentlemän. Annars är vi alla snart på drift mot de hemmasnickrade teoriernas förlorade land.

Andreas Johansson Heinö

statsvetare