Gästkrönika Stig-Björn Ljunggren: (M)edelvägen mellan stat och kapital
Alla applikationer försvann, liksom en massa annat viktigt. Som tur var fanns det något slags back up som gjorde att åtminstone kontaktkatalogen kunde repareras. Jag fick nytt program i en telefon med mina gamla namn och nummer.
För politiska partier – och för samhällen – finns det ingen knapp eller nyprogrammering som gör att allt försvinner. Ingen ”reset”-knapp som vi kan använda för att rensa bordet. Hur mycket såpa de än använder finns det gamla kvar i någon form. Det går att få bort en del, men något spökar ändå på nätterna.
Moderaterna har påmints om detta under den senaste veckan. De har fått veta att de inte var drivande för att genomföra rösträtten i Sverige. De var inte demokratins frontfigurer, utan gick med trossen, ivrigt gestikulerande och klagande.
Även när de som regeringsparti såg till att alla män fick rösträtt, och därmed krattade manegen för det demokratiska 1900-talet, så gjorde de detta med samma glädje som den som går till tandläkaren för att rotfylla. Men än sen då?
Moderaterna blir inte därmed i lägre grad ett nytt arbetarparti eller en rörelse som försöker erövra den svenska berättelsen. Deras omorientering till de nya moderaterna, är inte ett ”reset”, utan en sammanslagning av flera olika tankelinjer i svensk politik.
Det är ett syntesparti. Alltså en sammanslagning av två olika politiska strömningar från 1900-talet. Å ena sidan den individualistiska borgerliga drömmen om en frihetlig samhällsordning, där var och en gör rätt för sig bäst den kan utan andra pekpinnar än sunt ansvarstänkande. Å andra sidan den starka längtan efter ett välordnat genomskinligt samhälle där alla tas om hand av en centralmakt med socialt demokratiskt ansvar överst på dagordningen.
Dessa två strömningar, sammanfattade i nyckelord som ”frihet” och ”demokrati” har burit fram den svenska ordning vi har idag.
Vi har ett välfärdssystem som tar nästan allt vi tjänar i skatt, men samtidigt garanterar oss livets nödtorft (plus lite mer), hela vägen, från vaggan till graven. Vi har skapat en av historiens starkaste välfärdsstater, samtidigt som vi är det mest individualistiska landet i världen.Staten och kapitalet har smält samman till en organisatoriskt tudelad organism, där en stor del av näringslivet har det offentliga som sin främsta kund.
Den svenska modellen brukar betecknas som Den Gyllene Medelvägen mellan statssocialism och manchesterliberalism. Det är en sammansmältning av ett ibland mycket långtgående marknadstänkande och en tro på staten som central aktör i utvecklingen.
Det är lätt att hitta direktörer som ena dagen ropar på avreglering och privatisering, för att nästa dag kräva politisk ledning och nationella program.
Eller socialister, som ibland klagar över att EU-maskineriet i Bryssel skriver oss på näsan, för att lite senare anse att när riksdagen i Stockholm gör samma sak, så är det på tiden.
Politiska partier är, liksom samhällen, alltid fyllda av motsägelser. Det finns inga snövita oskulder vare sig i politiken eller samhällslivet. Allt består av teser, antiteser och synteser. Plus och minus blir en summa. För och emot blir kompromiss.
Eftersom Sverige är en sådan sammansmältning av marknadsekonomi och social demokrati så måste också det parti som vill äga makten anpassa sig till detta faktum. Kanske är det just detta moderaterna håller på med. Och om de lyckas, blir de ett marknadsekonomiskt sosseparti vid makten.
Ett nytt program med gamla namn och nummer alltså.
Stig-Björn Ljunggren
statsvetare och s-debattör
