Gästkrönika Ohlson: Merkel har problem med männen
Hans socialdemokrater (SPD) hade gått starkt framåt – ytterligare ett par veckors valkamp och han hade varit segrare! Hans fräcka framstöt misslyckades och Merkel bildade regering med liberalerna (FDP). Hon kallade det sin drömkoalition.
Det blev dock en mardröm. Partiledaren Guido Westerwelle propsade på att bli utrikesminister och på att hans löfte om skattesänkning skulle genomföras, trots att Merkels finansminister stretade emot. De personliga motsättningarna mellan Merkel och Westerwelle blev snart uppenbara. De hade sina stolar bredvid varandra i parlamentet men de bytte sällan ord med varandra.
FDP hade fått 11 procent i valet men tappade snabbt i popularitet och partiet bytte ut Westerwelle mot Philip Rösler, som dock inte vunnit vare sig väljarnas eller Merkels stöd, även om frostigheten i parlamentet avtagit. I koalitionstoppen finns också Horst Seehofer från Bayerns CSU, men honom har Merkel lyckats hålla på någorlunda gott humör.
Tysklands förnämsta ämbete är förbundspresidentens. Han väljs inte direkt av folket utan i ett komplicerat förfarande, där de politiska partierna spelar stor roll. I det sammanhanget har Merkel tvingats hantera oväntade svårigheter. Den ansedde ekonomen Horst Köhler, som utsågs i relativt stor enighet, avgick efter två år i ämbetet.
Något sådant hade inte hänt i republikens historia. Som skäl angav han, att han inte mött den respekt han som statschef väntat sig, men sin avgång meddelade han oväntat Merkel och endast per telefon ett par timmar innan han officiellt avgick.
Till hans efterträdare föreslog hon CDU-politikern Christian Wolf. Vid det slutgiltiga valet i parlamentet drabbades hon av den smäleken, att Wulf godkändes först i tredje och sista valomgången. Dock, den smäleken skulle bli än större, då denne efter blott tio månader i presidentbostaden Schloss Bellevue av opinionstrycket tvingades avgå, sedan det avslöjats, att han varit indragen i tvivelaktiga ekonomiska transaktioner.
Som råge på dessa ”manliga” motgångar får vi kanske också lägga den, att Sarkozy inte omvaldes som fransk premiärminister trots att Merkel på plats i Frankrike stöttat hans kandidatur. I stället för med en politisk partifrände som Sarkozy skall hon nu nå samförstånd med socialisten Hollande.
Men honom har SPD-ordföranden Sigmar Gabriel tydligen lagt beslag på. Det hävdas från (spefullt?) konservativt håll i Tyskland, att man kan kalla hem ambassadören från Paris, och nöja sig med Gabriel, som sägs besöka Hollande var vecka!
I samband med krisen i Grekland har Merkel hårt angripits av grekiska politiker och till och med på en nidbild försetts med hakkorsbindel. Hon framstår som den hårdnackade nej-sägerskan, som motsätter sig varje lindring i det sparprogram, som EU ålagt Grekland för att landet skall få ekonomisk hjälp.
Merkel utropades som förlorare, när hon vid Brysselmötet gick med på att Spanien och Italien skulle få direkt hjälp av EU:s räddningsfond. Att detta ”direkt” var försett med hårda villkor bortsåg man från, och Merkels vedersakare tog chansen att låta Tant Nej få en näsbränna.
I tysk TV har hon en intelligent och bildmässigt piggögd kritiker. Han heter Thomas Oppermann, är socialdemokrat och tydligen mycket lättillgänglig för båda TV-kanalernas journalister. Men nu som förr har Merkel en märklig förmåga att reda sig ur tilltrasslade situationer och komma ner på fötter även i hopp från hög höjd.
Per-Ove Ohlson
lektor
