Gästkrönika Charlotta Levay: Valfrihetens sanna vänner vågar kritisera
Eller är det att ta problemen som kan uppstå på allvar och diskutera hur regler och ersättningssystem kan utformas så att problemen minimeras? Svaret är uppenbart, men många valfrihetsvänner intar reflexmässigt en oreflekterad försvarslinje.
Om någon påtalar att avregleringen av elmarknaden och apoteksmonopolet inte medfört några påtagliga fördelar för kunderna, eller att en del privata skolor och vårdhem verkar vara bättre på att dra in vinster till ägarna än att utbilda och vårda, då försöker vissa valfrihetsvänner genast vifta bort problemen.
Det var inte bättre förr, påminner de om, och det finns minsann illa skötta offentliga verksamheter också. Stora vinster tyder bara på att det fanns stor besparingspotential, påstår de. Och om kommuner och landsting kan köpa skolböcker och sjukhussängar från vinstdrivande företag så borde det gå lika bra att köpa undervisning och vårdtjänster, hävdar de.
Det är inte särskilt övertygande.
Man kan vara hur stor marknadsvän som helst, men man måste inse att det rör sig om starkt reglerade marknader och marknadsliknande system, där regler och ersättningsgrunder får avgörande betydelse för hur väl de fungerar. I flera fall rör det sig också om komplexa verksamheter som är svåra att utvärdera och kontrollera på distans.
Undervisning är betydligt svårare att styra än produktionen av skolböcker. Sjukvårdens kvalitet är svårare att utvärdera än sjukhussängarnas.
Det finns smarta sätt att utforma systemen. Socioekonomiska faktorer är exempelvis en fiffig indikator på patienters vårdbehov. I Skåne och Östergötland ingår det som fördelningsnyckel när ersättningen till olika vårdgivare beräknas.
Men inte i Stockholm. Där vägrar moderaterna att justera denna brist i systemet. Kanske tycker de att ”socioekonomi” låter för socialistiskt. Stockholmarna får därför nöja sig med ett klumpigare vårdvalssystem än nödvändigt.
Ett annat exempel på oreflekterat reformförsvar är reaktionerna på den omdebatterade SNS-rapporten om att det saknas belägg för att konkurrensutsättning inom välfärden har ökat effektiviteten. Alltför många valfrihetsvänner började omedelbart leta fel i rapporten och i forskarnas inställning.
Det vore mera konstruktivt att diskutera vad man kan lära av rapporten när det gäller att utvärdera och förbättra välfärdssystemen.
Visst finns det gott om oseriös kritik av marknadslösningar. Men den tar ofta fasta på verkliga källor till missnöje. Vänsterdebattörerna har faktiskt en poäng när de klagar på att internationella riskkapitalister tjänar stora pengar på svensk skola och omsorg.
Håkan Juholt har faktiskt rätt när han säger att svenska tåg borde kunna passa tiden. Därmed inte sagt att Socialdemokraterna har rätt i sina lösningsförslag. Men om man ska bemöta de bristfälliga argumenten duger det inte att trivialisera problemen – man måste komma med bättre förslag på lösningar.
Den stora utmaningen för ökad valfrihet och mångfald är inte hur man ska slå ned på kritikernas argument utan hur man ska utforma smarta reformer och system som gynnar utförare med kvalitet, långsiktighet och verkliga fördelar för användarna.
Charlotta Levay
fil dr företagsekonomi
