Gästkrönika Braw: Blair vill tillbaka till den politiska hetluften
Blair, premiärministern som avgick för fem år sedan, var naturligtvis inte i min kyrka i någon officiell kapacitet: han är numera privatperson, affärsman närmare bestämt, och tjänar många miljoner varje år på att ge råd till koncerner och regeringar.
Han kom, tillsammans med makan Cherie, till vår församling helt enkelt för att vara med på gudstjänsten. Så from är Blair att skämttidningen Private Eye vanligtvis kallar honom Kyrkoherden.
Jag känner Blair från en tidigare intervju, så efter gudstjänsten gick jag och talade med honom, och tog med min son. När Blair talade med min son förstod jag varför han ledde Labour till seger i tre parlamentsval: han är mästare på att vinna röster.
Min son, nio år gammal, var inte för ringa för Blair, som frågade honom om skolan trots att det var många andra som ville tala med honom. Skulle Blairs efterträdare Gordon Brown eller Ed Milband haft ett sådant obesvärat samtal med en nioårig främling, eller vilken främling som helst? Naturligtvis inte.
Det är just därför Tony Blair är Storbritanniens mest omtalade politiker. Vissa avskyr honom för att han drog in Storbritannien i Irak- och Afghanistankrigen. Vissa tycker det är omoraliskt att han nu tjänar storkovan på att hjälpa auktoritära regeringar.
Men Blair är Storbritanniens mest karismatiske och framgångsrike politiker på en generation – kanske längre – och det är därför som landet nästan omedvetet söker sig tillbaka till honom.
Det är därför premiärminister David Cameron, trots att han kommer från motståndarpartiet, söker Blairs råd. Det är därför Labour-ledaren Ed Miliband, som försökte vinna stöd genom att kritisera Blair på partistämman, också söker Blairs råd.
Folk må älska att hata Blair, men politiken har visat sig vara ganska trist utan honom. Blairs liv – trots att han har fullt upp med FN-medlaruppdrag i Mellanöstern, rådgivarverksamhet och sina religiösa organisationer – har tydligen också visat sig vara aningen trist. Blair vill tillbaka in i hetluften.
Han vill tillbaka in i politiken, viskar han till utvalda brittiska tidningar. Att ta emot hans råd är en sak – men skulle Ed Miliband verkligen våga ge Blair en roll i partiet? Då skulle nästan ingen ge Miliband någon uppmärksamhet. Men är det bättre att låta det gå dåligt för partiet än att höja profilen med hjälp av en före detta partiledare?
I stället kan EU bli Blairs framtid. Han var länge intresserad av att bli Europeiska Rådets president, men den posten gick till Herman Van Rompuy, vars främsta kvalifikation kanske just är att han saknar karisma. Det var när EU gick som på räls.
Nu behöver EU hjälp med både det ena och det andra, och då kan medlemsstaterna kanske enas om en företrädare med hög profil.
Jajamän, Bryssel, kyrkoherden har kraft och energi med råge! Och det ska sägas om EU: där har Blair i alla fall möjlighet att lyckas. Så är inte fallet i Mellanöstern.
Elisabeth Braw
semior reporter. Metro International, London
