Annons
Nyheter

Från Nürnberg till näthatet är vägen inte så lång

För några månader sedan var jag gästforskare i Nürnberg. Förutom att forska, besöka den berömda julmarknaden och äta pretzel tog jag mig ut till den plats där nazisterna höll partidagarna på 1930-talet.
Nyheter • Publicerad 10 februari 2013

Idag finns det inte så mycket kvar av de storslagna planerna för ett massmötescentrum. Istället har man inrättat en dokumentationscentral om nazismen i lokalerna. Jag har varit där tidigare och förra gången fastnade jag framförallt vid de delar som handlade om Nürnbergrättegångarna. Kanske berodde det på att jag då läste Gitta Serenys bok om Albert Speer.

Den här gången hamnade andra saker i blickfånget. Nu blev jag istället stående kring utställningen som handlade om 1920- och 1930-talet, åren då nazismen växte och till sist tog över makten i Tyskland. Skälet till att det fångade mig denna gång är att jag upplever obehagliga skuggor av dagens samhälle i mötet med det förflutna. Mekanismerna känns på något sätt alldeles för bekanta.

Annons

Det som den senaste tidens debatter om näthat aktualiserat har vi sett förut. Hela nazismens och fascismens sätt att argumentera under tidigt 1900-tal går igen. Det är de enkla lösningarnas värld, att se sig själva som offer för konspirationer och etablissemangets sammansvärjningar. Det offentliga samtalet blir allt mer förgiftat när kritik ska tystas genom mer eller mindre organiserade attacker. När jag vandrade runt i dokumentationscentralen om nazismen i Nürnberg kände jag en oro i magen. Det kändes så bekant.

Utmålande av syndabockar, demonisering av politiska motståndare, förenklad retorik, ifrågasättande av förnuft och en starkt känslobaserad argumentation. Hotet om våld som hela tiden ligger under ytan, allt ackompanjerat av växande intolerans och ointresse för andras argument. Yttrandefrihet är bara intressant för att sprida det man vill ha sagt. Att fundera på om motståndaren har en poäng finns inte på kartan.

Det är ingen nyhet att internet inte kommer att göra alla människor goda och demokratiska. Nätet ger alla subgrupper i samhället en möjlighet att organisera sig och träffa likasinnade. Sedan kan det handla om allt från extrema politiska ideologier, brinnande miljöengagemang till intresse för obskyra brittiska popband.

Men det nya är systematiken i att ge sig på motståndare i ursinniga attacker, med nedsättande ordval och mer eller mindre öppna hot.

Jag är en förespråkare av yttrandefrihet och inte alls förtjust i inskränkningar. Men jag har allt svårare att förlikas med dem som gömmer sig bakom anonymitet och skymfar andra hur som helst.

Kan man inte öppet stå för vad man säger kanske man ska vara tyst? För det som skrämmer mig allra mest är den skräniga mobben, de som ropar anonymt och inte vill stå till svars för sina åsikter utan gömmer sig i mängden.

Det är alltid från mobben som den första stenen kastas.

Den stora diskussionen är nu vad man ska göra. Rop på regleringar, nya lagar och ökad kontroll hörs från många håll. Kanske är jag naiv, men jag hoppas att alla som står för tolerans och öppenhet istället vågar ta fajten. För om vi inte gör det, vem gör det då?

Men jag är fortfarande tveksam till om man måste debattera med människor som inte ens öppet vågar säga sitt namn.

Bengt Johansson

professor, Göteborgs universitet

Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons