Fler borde strida om yttrandefriheten

Glödlampan såg dagens ljus 1879 och har sedan dess lyst upp stad och land.

Sex år tidigare hade han uppfunnit en maskin som skulle upplysa allmänheten – stencilapparaten som kom att bli fattigmannens tryckpress. Idag har den ersatts av laserskrivare och fotokopiatorer och yngre ruskar nog på huvudet och frågar sig vad en stencil är. Vi som har erfarenhet och kan svara, och som stått med trycksvärta uppåt armbågarna när Gestetner-apparaten rasslade fram det ena flygbladet efter det andra, tillhör en generation som också snart fasas ut.

Men i en av våra grundlagar – tryckfrihetsförordningen – fyller stencilapparaten en viktig funktion. Där har den sedan 1976 funnits i form av ”stencilregeln” som gjort det möjligt att få grundlagsskydd för stencilerade skrifter. Ett stort steg eftersom grundlagsskyddet tidigare varit exklusivt för skrifter framställda i tryckpress.

De politiker som gav oss stencilregeln framhöll att det var centralt att bredda det grundlagsskyddade området (tillämpningsområdet säger juristerna). Erfarenheterna från andra världskriget visade hur betydelsefull stencileringen kunde vara i kriser och i orostider för att driva opinion för värderingar som gick på tvärs mot de påbjudna åsikter regeringen ville skulle dominera.

Det tog alltså närmare 100 år från de första primitiva stencilapparaterna innan Sveriges riksdag ansåg att även stencilerade skrifter borde ges grundlagsskydd under vissa förutsättningar.

Tekniken tar sjumilakliv medan lagen skrider fram sakta och försiktig som en lucia. Även radion fick vänta i närmare 70 år på sitt grundlagsskydd. För webbplatserna på internet gick det snabbare men även den tekniken fick stå på ”tillväxt” från mitten av 1980-talet till 2002 när även enskilda kunde erhålla grundlagens skydd för sina yttranden på nätet.

Av detta har grundlagsstiftarna tagit lärdom. Idag finns i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen ett antal samlingsbegrepp som omfattar de idag kända sätten för masskommunikation och som kan antas inkludera kommande uppfinningar från Edisons arvtagare.

För de flesta utomstående framstår säkerligen den strid inom yttrandefrihetskommittén som till del blivit offentlig som obegriplig. Men i botten ligger frågan om de teknikberoende grundlagarna.

Är det rimligt att fortsätta att lappa och laga ett system som ständigt riskerar att bli inaktuellt? Och hur skulle ett alternativ utformas som definierar grundlagsskyddet utifrån något annat än tekniken? Är det möjligt att vidmakthålla de grundprinciper som ska garantera yttrandefriheten med en lag som tar fasta på vem som yttrar sig och inte med vilken teknik det sker?

Albert Engströms Kolingen frågade när han såg ett intressant slagsmål: – Är det privat eller får man vara med?

Diskussion om den framtida regleringen av det fria ordet är angelägen. Ibland löper känslorna iväg så fort att vettet och omdömet förvandlas till en lucia. Men ”slagsmålet” inom kommittén är allt annat än en privat angelägenhet. Det ryms fler kämpar i ringen.

Nils Funcke

Slagskämpe och sekreterare i yttrandefrihetskommittén