Extraval – då röstade jag rött!

Sätt er till rätta vid brasan, så skall gamlingen berätta om den tiden när han röstade rött! Han var ung då. Den som inte är radikal i sin ungdom och blir konservativ med åren är som bekant inte riktigt klok. Men det var inte enbart det.

Mellan 1951 och 1957 hade Sverige regerats av en koalition mellan socialdemokrater och bondeförbundare (centerpartister), mellan Tage Erlander och Gunnar Hedlund. Båda hade tagit över partiledarskapet i ett akut läge, Erlander efter Per Albin Hanssons plötsliga död och Hedlund när bondeförbundets ledare Axel Pehrson Bramstorp blev svårt sjuk.

Och båda hade de börjat trevande. Valrörelsen 1948 var en av seklets hårdaste. Folkpartiets dynamiske Bertil Ohlin var en farlig utmanare om regeringsmakten och Erlander ett ännu oprövat kort, ett argument som de borgerliga drev väl hårt. I varje fall beskrev han själv saken så, när han senare i livet på sitt sarkastiska sätt berättade om hur folk strömmade till hans valmöten:

– Här hade man beskrivits inte bara som en idiot utan som en fullkomlig idiot, vilken dessutom var landets statsminister. Hur kunde en sådan se ut? Den sensationen fick man inte missa...

Socialdemokraterna kom i varje fall ur 1948 års valstrid om vanstyre och planhushållning med blotta förskräckelsen. Tre år senare breddade Erlander regeringens bas genom en koalition med bondeförbundet/centern. Mellan Erlander och Hedlund fördjupades samarbetet till vänskap, men ute i landet och bland bondeförbundets mer konservativa kadrer var det inte populärt.

När frågan om allmän tjänstepension för löntagare blev högprioriterad i socialdemokratin var det hög tid att lösa upp koalitionen. Centerns kärnväljare på landsbygden hörde i regel inte hemma bland "löntagarna". Socialdemokraterna fick fortsätta på egen hand.

Till den 12 oktober 1957 utlystes en rådgivande folkomröstning om svenska folkets pensioner. Som i kärnkraftomröstningen 1980 distraherades väljarna av tre olika förslag: linje 1 (s), "löntagarna får laglig rätt till tilläggspension...", 2 (centern), "löntagare, företagare och andra får möjlighet att till begränsat belopp frivilligt...", och 3 (fp och högern), "löntagare, företagare och andra får frivilligt försäkra sig för tilläggspension..."

Alla linjer betonade pensionernas värdebeständighet. Jag röstade på linje 1. För varför skulle tjänstemän sitta på ena sidan om väggen och ha sin tilläggspension ordnad (genom avtal, visserligen, men vad då?), medan de på andra sidan "bara" var jobbare med vanlig folkpension?

Så jag röstade rött och rätt, och hjärtat svällde av fröjd över denna ungdomliga idealism. Bertil Ohlin och andra varnade för att systemet var sårbart med dess karaktär av kedjebrev – pensionerna skulle betalas ur den löpande produktionen. Evig tillväxt är ingen ekonomisk naturlag. Jag tyckte som kompisarna att det lät gnälligt.

Socialdemokraternas linje 1 fick flest röster, snudd på 46 procent, tvåan fick 15 och drygt 35 tillföll linje 3. Linje 1 proklamerade sig som segrare men hade inte fått majoritet och hade det heller inte i riksdagen. Där fälldes förslaget i april 1958.

Det var bakgrunden till att svenskarna kallades till nyval av riksdagens andra kammare den 1 juni 1958. Aktörerna tyckte sig märka ett klent intresse. Deltagandet talade för detsamma.

Statsrådet Ulla Lindström, visionär biståndsminister men mest känd för att hon inte neg inför den brittiska drottningen, anar förklaringen: det nya TV-mediet hade slagit igenom! ”TV håller som bäst på att erövra det svenska folkhemmet”, noterade hon (I regeringen). Och hon såg rätt.

Jag röstade rött igen. Extravalet uppfattades som en repris av folkomröstningen. Det slutade i ett parlamentariskt dödläge, för Bertil Ohlin nästan i en halvering av partiet.

Och nya prövningar väntade. En av folkpartiets riksdagsmän, Ture Königsson i Göteborg, kunde inte svika sin lojalitet med löntagarna. På hans nerlagda röst backades ATP in i en oviss framtid. Königsson blev både skälld som förrädare och prisad som hjälte.

Fram på 90-talet kunde reformens bräcklighet inte längre förnekas. Den blev i sin tur reformerad i bred enighet. Och då hade jag inte röstat rött på ett bra tag.

Bengt Ingvar Ekman

Bengt Ingvar Ekman var BT:s f.d andreredaktör och medverkade i många är efter sin pensionering på ledarsidan. Han avled 14 oktober 2010.

Bengt Ingvar Ekman blev 80 år.