Explosivt politiskt läge i Egypten

Det finns tecken som tyder på att situationen i Egypten kan komma att förändras snabbt. I boken Inside Egypt – the land of the pharaohs on the brink of a revolution, vars första upplaga kom ut våren 2008, samtidigt med en omfattande generalstrejk och de värsta brödkravallerna i landet sedan 1977, argumenterar britten John R Bradley för att en folklig resning är förestående.

Det är ingen orimlig tanke att egyptierna har fått nog av president Hosni Mubaraks styre. Denne har nu suttit 28 år vid makten, en av de längsta regeringsperioderna i Egypten på fyra tusen åren, och en tid som har bjudit på väldigt lite positiv utveckling. Ekonomin har stagnerat, statens finanser har försämrats och valutans värde urholkats. Samtidigt har korruptionen spridit sig som en löpeld på alla nivåer i samhället. Inflationen har ökat markant, inte minst under den allra senaste tiden, vilket drabbar de sämst ställda hårdast.

För att kontrollera missnöjet har regimen byggt upp en säkerhetsapparat och gett den mer eller mindre fria händer att misshandla och tortera människor efter behag. Berättelserna om godtyckliga gripanden och tortyr är oräkneliga. Denna säkerhetsapparat, med upp till två miljoner anställda enligt libanesiska tidningsuppgifter, har vuxit sig så stark att den idag kontrollerar landet tillsammans med det militära etablissemanget.

Trots regimens järngrepp har dock folks missnöje tagit sig synliga uttryck under senare tid. En våg av strejker har dragit över landet, med början bland textilarbetarna vid den stora fabriken Misr Spinning and Weaving i industristaden Mahalla al-Kubra i Nildeltat. I deras spår har arbetare inom bland annat bygg-, transport- och livsmedelsindustrin följt. Även statstjänstemän och universitetslärare har lagt ned arbetet för att förbättra sina villkor.

Inom flera grupper har strejkerna vidare lett till att oberoende fackföreningar bildats i stället för de regimkontrollerade, vilket förstärkt arbetarnas ställning. I den mån strejkerna inte haft uttalat politiska motiv har de varit framgångsrika och arbetarnas villkor har förbättrats medan politiska strejker slagits ned hårt.

Ett annat exempel på folkligt missnöje kommer från staden Damietta vid Medelhavskusten. Där bröt protester ut mot att en utländsk firma fått tillstånd att bygga en konstgödselfabrik som av miljöskäl ansågs hota stadens ställning som turistort och viktig fiskehamn. Protesten samlade invånare från alla lager i samhället och man lyckades stoppa fabriken.

Även utan folkligt missnöje står dock Egypten inför ett tronskifte inom en inte alltför avlägsen framtid. Presidentval ska hållas 2011 och det är inte troligt att Hosni Mubarak blir kvar ytterligare en period. Det är till och med osäkert om han klarar sig fram till valet med tanke på hans ålder och svaga hälsa. Planerna på att lansera sonen Gamal som efterträdare – och därmed förvandla Egypten till ett arvrike – är synnerligen impopulära.

Samtidigt står det klart att den mest välorganiserade oppositionen mot regimen kommer från islamisterna i Muslimska brödraskapet, även om Bradley gör gällande att stödet för dem överdrivits för att ge säkerhetstjänsten fria händer att ta itu med dem.

Skulle ett maktvakuum uppstå är i vilket fall Muslimska brödraskapet den rörelse som har störst chans att dra nytta av det. Och utsikten att få dem vid makten i arabvärldens folkrikaste land förskräcker på många håll.

Därför argumenterar bedömare nu för att bästa vägen framåt är att agera snabbt och trycka på för genomgripande demokratiska reformer, reformer som får egyptierna att känna att de på allvar kan göra sin röst hörd – innan de gör sig hörda på annat sätt.

Marie Anell

frilansjournalist