En tanke till Gorbatjov
Det hade börjat tidigare, i Polen med den fria fackföreningsrörelsen Solidaritet, och fortsatt genom ett uppklippt hål i taggtråden mellan Ungern och Österrike. DDR-medborgare på turism i Prag flydde till västerländska ambassader. Det var deras sätt att visa uppskattning av den statsbildning, som just fyllt sina 40 år. Inne i Östtyskland sjöd missnöjet. I Leipzigs kyrkor bads fredsböner och gatorna var svarta av demonstranter. Den 18 oktober tvingades partiledaren och statschefen Erich Honecker avgå.
Enligt bitter och entydig erfarenhet skulle de kommunistiska staterna i detta läge ta till hårdhandskarna. Så hade de slagit ner arbetarupproret i Östberlin och andra städer i juni 1953. Mönstret gick igen i Ungern 1956 och i Tjeckoslovakien 1968. Någon annan reaktion kom inte i fråga än den som stöddes på Bresjnevdoktrinen och Sovjetunionens rätt att med militära medel upprätthålla ordningen i Warszawapakten.
Nu hade emellertid den nye sovjetiske partisekreteraren Michail Gorbatjov blandat 40-årsgratulationerna med varningens ord. Det var nya tider, nu fick det också bli nya seder.
En höst som denna finns nog skäl att sända tankar av tacksamhet till den avpolletterade sovjetledaren Gorbatjov. Det sägs att han är den mest hatade mannen i Ryssland. Hatad av vilka, kan man fråga. Av diktaturkramarna, av de hopplösa nostalgikerna?
Det sägs också att Gorbatjovs insats bestod i att han gjorde det enda möjliga, när han konfronterades med verkligheten i den bankrutta Sovjetunionen. Han tvingades att slå av på både rustningar och maktanspråk. Det låter sig säga. Skillnaden mellan Gorbatjov och hans företrädare var ändå den att han vågade och orkade ta konsekvensen av sin insikt.
De nya östtyska ledarna stod inför en ny situation och tog sig an den med driften att överleva. De satte igång en charmoffensiv, med östtyska mått, förklarade sig beredda att lyssna och diskutera och inom ramen för detta öppna projekt hålla dagliga presskonferenser om senaste nytt från partiet. Ansvarig för dessa blev partichefen i Östberlin, Günther Schabowski. Denne fick sina dagliga instruktioner från den nye partichefen Egon Krenz.
Missnöjet ute i landet berodde till stor del på instängdheten – ingen vettig människa trodde på sagan om Berlinmuren som en "antifascistisk skyddsvall". Lättnader i restriktionerna var på tal. Det resulterade i ett beslut, daterat den 10 november 1989, att DDR-medborgare kunde lämna landet i god ordning efter att ha ansökt om visum att bosätta sig utomlands. Tanken var inte att öppna gränsen mellan öst och väst för trafik fram och tillbaka.
Den 9 november fick Schabowski del av beslutet. Kvällens presskonferens blev en ganska sömnig tillställning. Journalisterna hade redan börjat röra på sig, när presstalesmannen närmast förstrött tog upp ett papper ur fickan och läste upp innehållet. Om restriktionerna i resefriheten fanns med i referatet är obekant. Ingen låtsades i alla fall om dem. En häpen journalist frågade när de nya bestämmelserna skulle gälla. – Omgående, som jag förstår det.
TV-kamerorna stod fortfarande på i direktsändning, och effekten blev ögonblicklig. Gränspolisen var förvirrad och muren dränktes under trycket från frihetssökarna. Det som redan hänt i Polen och Ungern hade fått sin historiska symbol.
Bengt Ingvar Ekman
Bengt Ingvar Ekman var BT:s f.d andreredaktör och medverkade i många är efter sin pensionering på ledarsidan. Han avled 14 oktober 2010.
Bengt Ingvar Ekman blev 80 år.
