Det pyr hos de gröna

Det pyr och jäser, diskuteras och analyseras i miljöpartiet de gröna, har jag förstått. Den årliga kongressen närmar sig och flera gröna grundbultar har börjat lossna.

När Maria Wetterstrand, efter ett halvårs föräldraledighet, kovände i frågan om svenskt medlemskap i EU, så gick det en skälvning genom partiet. När därefter Peter Eriksson och Per Gahrton meddelar att man aldrig ansett att Sverige skall lämna EU, så blev också jag förvånad. De två herrarna kunde väl ha sagt nåt till mig under alla år jag var språkrör?

Personligen är jag ingen Absolut Motståndare till EU. Jag inser mer än väl att unionen växer samman alltmer. När institutioner och lagstiftning likformas så kommer vi så småningom till en punkt när unionen består av delstater av länskaraktär, inte av nationer. Då är det också naturligt med en gemensam valuta. Att då, när vi kommit dithän, kräva utträde är lika larvigt som om Texas skulle begära utträde ur USA.

Men att byta fot nu kan inte vara det smartaste. Dels har egentligen ingenting hänt som föranleder ett åsiktsbyte, dels blir fältet fritt för vänsterpartiet och sverigedemokraterna att marknadsföra sig som de enda riktiga EU-kritikerna. Man kan rent av säga att sidbyte nu är att skjuta sig själv i foten. Och sverigedemokraterna in i riksdagen.

När Maria Wetterstrand motiverar sitt sidbyte med att EU blivit bra i klimatfrågan så gnisslar det i argumentationen. Målet inom unionen är att EU-medborgare skall släppa ut sju ton koldioxid per person om ett antal år. Det är mer än dubbelt så mycket som varje kines släpper ut. Bra? Problem med EU kvarstår också på ett mer principiellt plan: Inget land tillåts ställa högre miljö- och hälsokrav på varor än vad den gemensamma ribban tillåter. Detta konserverar utvecklingen, till skillnad från i USA där större frihet att gå före råder för varje delstat. Ur grönt perspektiv är det också tveksamt med den militarisering som sker av unionen. Tycker åtminstone jag, men i den frågan är jag och mitt gamla parti inte alls överens.

Det är inte bara EU-frågan som är under omdaning. Idén om grundtrygghet – symboliserad genom visionen om basinkomst/medborgarlön – vill partistyrelsen skrota för att istället anpassa sig till övriga partiers arbetslinje, det vill säga det skall vara lönearbetet som avgör vilket värde staten sätter på individen. Ideologiskt innebär detta en synvända för det gröna partiet.

Utifrån detta kan man lätt förstå att tunga namn i partiet också ifrågasätter ändringar i arbetstidslagen, där det slås fast att normalarbetstiden är 40 timmar i veckan. Vi har inte råd att sänka normalarbetstiden, menar man. Vilket ju är en märklig uppfattning med tanke på att vi effektiviserat, robotiserat, automatiserat och datoriserat alltmer i syfte att bland annat kunna sänka arbetstiden?

Varför vill man såga av sådant som sticker ut? Man vill förstås lägga tillrätta politiken i syfte att kunna ingå i en regering. Men det finns säkert andra skäl också. Ju mer involverad man blir i maktens sfär, desto svårare är det att stå för avvikande uppfattningar. Man glider in mot det som uppfattas som normalt och realistiskt.

Att som politiker försvara ett i grunden radikalt partiprogram i det vardagliga umgänget med systembevarande partiers företrädare är jobbigt. Och för den ideologiskt otrygge rent av genant. Dem man umgås med i maktens korridorer suckar, stönar och ler i mjugg. Då gäller det att vara trygg i sina värderingar.

När partiledningen vill såga av sådant som många medlemmar känner gemenskap med kan det lätt uppstå rejäla sprickor mellan ledning och gräsrötter. Jag skulle inte bli överraskad om fotfolk än en gång, under kongressen, markerar sin ovilja mot avideologiseringen i partiet.

Jag skulle inte ens bli förvånad om det blir en utbrytning. Det är inte säkert att partiledningen skulle misstycka.

Birger Schlaug

f.d. språkrör (mp)