Den som står i moralisk skuld är inte heller fri

Det är en regel som är tillämplig på både individer och stater. Då handlade det om att städa i statsfinanserna. Persson gjorde ett gott dagsverke och erfarenheterna sitter fortfarande i tapeterna på finansdepartementet. Men det finns skulder som gnager mer på samvetet än i plånboken.

En moralisk skuld som gör den skuldsatte ofri i tanken och fri för kritik. Förmår staten eller den enskilde inte att ta itu med ekonomiska problem kommer kronofogden och knackar på dörren. Då är det svårare när de moraliska räkenskaperna visar röda siffror.

De senaste åren har vi fått två tydliga exempel på när enskilda försökt sanera sina skuldbalanser.

I bägge fallen handlar det om att göra upp med det förflutna. I drottning Silvias fall handlar det om en ”ärvd skuld” och i Ingvar Kamprads om en förvärvad skuld. Inte oväntat är det andra världskriget och nazismen som rasslar som skelett i garderoben.

Det var inte drottningen som bidrog till och gjorde vinster på ariseringen utan hennes pappa. Walther Sommerlath utnyttjade situationen vilket gav en ekonomisk vinst. Men det gav också en minst lika stor moralisk skuld genom att han var med och genomförde och därmed legitimerade att judar berövades sin egendom.

Det intressanta i drottningens fall är inte själva skulden, eftersom den inte är hennes, utan hennes förhållningssätt till den. Det är svårt att rannsaka sina föräldrar och lätt att söka och hitta förmildrande omständigheter, vilket drottningen gjort. Mänskligt på ett personligt plan, men drottningen är ingen vanlig privatperson. Lika svårt är det med självrannsakan.

Ingvar Kamprad var 17 år när gick med i det nazistiska partiet Svensk socialistisk samling. Efter kriget var han under ett antal år med i den nysvenska rörelsen. Det är mer än en ungdomlig förvillelse. Ikea-Kamprad har rannsakat ynglingen Kamprad. Nazisttiden var hans ”ungdoms sjukdom”.

Han har tagit avstånd från det han gjorde. Men det är lite svårt att fullt ut tro på hans ånger när han än idag uttrycker att han betraktar den nysvenska rörelsens förgrundsgestalt, fascisten Per Engdahl, som en stor människa.

Men svårast för rannsakan har nog trots allt kollektiv och nationer. Och det finns mycket byk att tvätta från krigsåren, då ledande statsmän som Per Albin Hanson och samlingsregeringen i statsnyttans namn gjorde den ena eftergiften för Hitler efter den andra.

Vi lät tyskarna transportera trupper till Norge över svenskt territorium medan judar avvisades vid gränsen. Vi exporterade kullager och järnmalm som var livsnödvändiga för den tyska armen. Spanienfrivilliga och kommunister internerades och säkerhetstjänsten ångade brev och registrerade englandssympatisörer?

Den svenska neutraliteten var tysk. Men värst av allt och det som utgör en tung kollektiv skuld var att samlingsregeringen försökte genomdriva en andlig neutralitet. Vi skulle hålla oss väl med tysken även i tanken.

Det räcker med att erinra om hur Karl Gerhards revynummer om den trojanska hästen stoppades, hur kritiska tidningar belades med transportförbud, hur staten försökte tysta starka antinazister som Torgny Segerstedt, hur repertoaren på nationalscenerna anpassades?

Visst kan Ingvar Kamprad kritiseras för att han inte förmått att fullt ut betala av sin skuld. Men den svenska staten? När får vi höra en statsminister säga: "Den som står i moralisk skuld till historien är inte fri.”

Nils Funcke

journalist och sekreterare i

Yttrandefrihetsutredningen