"Den som inte arbetar skall heller inte äta"

Vad är det egentligen regeringen menar med de båda honnörsorden. Arbetslinjen har alltid varit självklar för mig. ”Den som inte arbetar skall inte heller äta”, fick jag lära mig som barn. Och arbetat har jag gjort alltsedan jag hade mitt första feriejobb på en borstfabrik 13 år gammal.

Att studier inte skall räknas som arbete förstod jag tidigt och försökte därför reducera stu dietiden till ett minimum. Fram till studentexamen fick jag nöja mig med feriearbeten drygt två månader varje sommar men sedan var det fritt fram. Två helårs heltidsstudier med ”naturastipendium” och garantilån fick räcka. Därefter arbete på heltid och studier på fritid. Inga bidrag. Jag fostrades i en arbetarfamilj där arbetslinjen var självklar och agerade därefter. Indoktrinerad i faran att ta lån. Därför inga studieskulder.

Nu är jag sedan en tid tillbaka pensionär. Naturligtvis har jag fortsatt att arbeta. I den förtryckta deklarationsblanketten kunde jag nyligen avläsa resultatet av mitt lönearbete under 2007. Hunnen så långt i livet har jag dock börjat tvivla på att arbetslinjen är viktigare än allt annat. I varje fall för mig själv. Så jag har tagit chansen att gräva i rabatterna och glädjas åt den blommande häggen trots att det är vardag, det vill säga arbetsdag.

Om ”arbetslinjen” alltså varit självklar för en arbetarpojke är det värre med ”utanförskapet”.

Någon klassresa blev det inte trots att jag i yttre mening gjorde karriär. Jag blev i stället dubbelt utanför. Både i arbetarklassen och i de miljöer jag hamnade i. Kanske var det därför jag så villigt accepterade ledarpositioner. Som chef är man i någon mening ensam. Många år av utanförskap gav perspektiv och övning i att ta ställning.

När jag nu läser finansminister Anders Borgs försök att åstadkomma en allt exaktare definition av begreppet ”utanförskap” förstår jag att jag aldrig någonsin varit utanför. Med undantag för studieåren och värnplikten har jag alltid bidragit till samhällsinkomsterna och aldrig uppburit några bidrag. Jo, jag har varit sjuk några gånger och då fått sjukersättning. Detta skall räknas som perioder av utanförskap läser jag i Riksdag och Departement nr 13/2008. Nu börjar det äntligen klarna. Med ”utanförskap” avser regeringen enligt samma tidning nr 15/2008 att ”av oönskade orsaker” ha fått sociala ersättningar. Varken jag själv eller samhället i stort har ju önskat att jag skulle få influensa och därför inte orkat gå till jobbet.

Alltså: den som inte arbetar skall inte heller äta. Sjukförsäkring är bara en icke önskvärd form av bidrag. Alliansens ”utanförskap” handlar inte om att man skulle stå utanför gemenskap med andra människor, att man skulle sakna tillhörighet. Det handlar över huvud taget inte om något som de flesta av oss menar med utanförskap. Det som gäller är arbetslinjen tills man stupar. Om man uppnått gränsen för ålderspension saknar betydelse. Vad man sedan arbetar med spelar ingen roll. Eftersom regeringen dessutom tycks mena att utbildning och annan kompetensutveckling är icke önskvärt slöseri med tid förstår jag att man helst tänker sig en återgång till den tid när det för flertalet i befolkningen räckte med några få skolår. När folkskolan en gång infördes sågs den som undandragande av arbetskraft.

Underligt att inse att det var detta alliansen menade.

Anders Fransson

professor emeritus