Den arabiska våren ändrar spelplanen

Men eftersom rådet inte kommer att kunna enas skjuter man troligen upp en omröstning i frågan så länge som möjligt. Ingen hade heller väntat sig något annat.

Att den palestinske presidenten Mahmoud Abbas ändå beslutade att lämna in ansökan har dock redan fått följder. Palestinafrågan har åter kommit upp på världssamfundets agenda och i Ramallah hyllades presidenten stort när han i helgen återvände till Västbanken efter sin utflykt till New York. Hans popularitet har skjutit i höjden efter talet i FN och det faktum att han trots hårda påtryckningar från USA och Israel stod fast vid beslutet att vända sig direkt till världsorganisationen.

Få, om ens några, palestinier tror dock att FN-processen kommer att göra någon skillnad i vardagen. De räknar med att även i fortsättningen tvingas söka tillstånd för att röra sig på Västbanken och med långa timmars väntan i damm och värme vid otaliga vägspärrar, övervakade av automatbeväpnade unga män och kvinnor.

Men de flesta palestinier på Västbanken (Hamsas stöder inte FN-ansökan) verkar trots allt nöjda med att frågan om en egen stat nu har återförts till högsta politisk-diplomatiska nivå i stället för att vara föremål för eviga fruktlösa förhandlingar mellan israeliska och palestinska företrädare eller dödfödda stridshandlingar som under den så kallade andra intifadan.

I synnerhet drar det diplomatiska spelet till sig stort intresse. Representanter för Palestinska författarförbundet i Ramallah följer det med största intresse. Man menar att den arabiska våren i kombination med ruckade maktförhållanden mellan stormakterna har gett nya förutsättningar för politiken i Mellanöstern och nu iakttar alla parter varandra för att se hur man positionerar sig på den nya spelplanen.

Vilket land ska rädda USA ut ur knipan man försatt sig i genom att hota med veto i säkerhetsrådet? Hur kommer en godtagbar kompromiss att se ut? Kommer Libyen att vilja göra affärer med länder som röstar nej i Palestinafrågan? Och vart är Egypten egentligen på väg?

Samtidigt som många palestinier helt har tappat förtroendet för USA har Turkiet seglat upp som en ny maktfaktor som vågar utmana Israel. På gatorna i östra Jerusalem och i Ramallah hyllas den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdogan som en hjälte men representanterna i författarförbundet är mer tveksamma.

– Vi har inte glömt vår historia. Palestinierna har levt under turkiska härskare i åtskilliga århundraden. Och det är inte länge sedan Turkiet hade ett nära militärt samarbete med Israel, säger författaren och förläggaren Waleed Abu Bakr.

Turkiet agerar först och främst utifrån sina egna intressen så vi tar det lite försiktigt. Men klart är att maktbalansen i stort har rubbats. Israelerna är väl medvetna om det och nyordningen kommer att innebära förändringar här.

Marie Anell

frilansjournalist