De rödgröna vinner när känslorna får styra
Men det kan man inte vara säker på idag när väljarna hoppar mellan partierna i en sorts politiska kvartalsrapporter.
Denna rörlighet vittnar förstås om att det inte behövs mycket för att opinionsvinden ska vända. Det betyder tyvärr också att det inte är så mycket ideologiska och långsiktiga överväganden som ligger bakom svenskens partival.
Den optimala demokratin förutsätter välinformerade medborgare som träffar väl övervägda val. Om det fungerar så idag, kan man sannerligen undra. Hur många som röstade i EU-valet var verkligt välinformerade om Lissabonavtalet?
Och hur många är verkligen informerade om vad som gäller ifråga om de utförsäkrade som det nu blivit sådan hätsk debatt om? Det må vara att regeringen varit otydlig men den förtydligar sig trots allt nu. Väljarna har alltså fakta att bedöma.
Men nog får man väl ändå uppfattningen att det inte är fakta man tar ställning till? Man låter sig i stället desinformeras av de rödgröna som gått upp i falsett. Vill de verkligen och vill skattebetalarna verkligen att förtidspensionerandet ska fortgå i den takt som skedde under Göran Perssons tid?
Eller faller väljarna bara till föga för den rödgröna retoriken som präglas inte bara av ett högt tonläge utan också av ordvalet med klyschor som ökande klyftor, hjärtlös, piska och att villkoren för sjuka har försämrats drastiskt. Det senare är ett vågat påstående eftersom sjukskrivna inte alltid varit detsamma som sjuka.
Mona Sahlins avvärjningsmanöver i Agenda när hon avkrävdes svar på frågan vad hon vill göra i stället var belysande: Det är ni som är regeringen.
De rödgröna blåser upp känslostormar och de banaliserar det politiska samtalet genom att inte argumentera sakligt. Man sysslar helt enkelt med politisk förförelse. Veronika Palms sanslösa utbrott i riksdagen gränsar till det pinsamma. Hon vill övertala, inte övertyga. Och det är skillnad.
Många väljare uppfattar nog attackerna från Mona Sahlin som ett löfte om att med henne vid makten kommer det att vara som på Perssons tid, alltså ett hämningslöst förtidspensionerande av människor som i många fall är friska eller kan bli det. Att få sjukskriva sig ska vara en rättighet för den enskilde, en rätt som inte kan inskränkas.
Kostnaderna för 140 nya pensionärer om dagen ska dock betalas av någon, troligen framtidens pensionärer eller andra skattebetalare. Statens börs är ju inte bottenlös. Det fanns en tid när en s-regering knaprade på pensionerna och Sten Andersson lovade en återställare – i åratal. Var det mer hedervärt än att pensionärerna inte får skatteavdrag idag?
Det kommer dessutom inte att inträffa att en ny regering tillåter den gamlas tygellöshet. Men det får väljarna veta först efter regeringsskiftet. Socialdemokraterna är alliansen tacksamma för att den genomfört sjukförsäkringsreformen, på samma sätt som man känner stor tacksamhet för att den tagit itu med att reformera skolan, styra upp kreditväsendet, satsa på arbetslinjen och förbättra vården. För att nämna några av de förändringar som varit nödvändiga.
Kanske det är dags för alliansen att använda de vapen som de rödgröna valt? Kanske är Fredrik Reinfeldts sansade debattstil fel i detta läge? Kanske vill väljarna ha mer av hetta i politiken?
Lennart Hjelmstedt
f.d. chefredaktör BLT
