Busvisslaren väcker intressanta frågor
Strandskyddsärendet på Gotland och den följande avsättningen av landshövdingen på Gotland, Marianne Samuelsson, rymmer snart sagt varje aspekt av samhällslivet. PR-konsulter med flera har hävdat att Samuelsson kunnat klamra sig kvar som hövding på Gotland om hon gjort en pudel. Det är med största sannolikhet en korrekt iakttagelse, dessvärre.
Kanske hade regeringen redan bestämt sig att Samuelsson skulle avsättas när den dolda bandupptagningen spelades upp i radion. På bandet är det uppenbart att hon anser att en av öns starka män, entreprenören och Payex’ ägare Max Hansson, skulle särbehandlas. Enligt Samuelsson är det viktigt att slå vakt om näringslivet på ön.
Det är ett argument som inte kan tas på allvar. Det handlade inte om Payex’ utbyggnad av sina lokaler utan om en tennisbana. Ska ett stärkande av näringslivet utsträckas till att tillfredsställa även ägarnas privata behov är normupplösningen total och en nomenklatura som får allt den pekar på växer fram.
Samuelssons uttalanden strider mot grundlagens krav på allas likhet inför lagen.Själva beslutet att göra ett undantag från strandskyddsreglerna för Hansson må ha varit korrekt rent formellt. Men Samuelssons skäl för beslutet visar att hon saknar känsla för rättssäkerhet.
Istället för att göra en pudel när inspelningen sändes valde Samuelsson att skälla. Hon försvarade sina uttalanden och eldade på med att hon blivit lockad i en fälla av en illojal medarbetare med egen politisk agenda. Därmed blev beslutet att avsätta henne oundvikligt och lätt.
Samuelssons tal om fälla och illojalitet väcker intressanta frågor. Bland annat om så kallade wisselblowers, som jag i brist på en bättre översättning skulle vilja kalla för busvisslare. Personer som genom att vissla vill få oss att uppmärksamma fel och oegentligheter.
Busvisslaren är inte en rättshaverist som kommit på kant med samhället utan oftast en lojal och nitisk myndighetsperson. Lojal inte i första hand mot sina överordnade i form av politiker och chefer utan mot lagen och med rättskänslan som rättesnöre.
Inom många stater och organisationer sätts de åt. Det förekommer även i Sverige trots att riksdagen i början av 1900-talet gav busvisslare inom den offentliga förvaltningen ett rättsligt skydd. Meddelarfriheten innebär att myndigheterna inte får efterforska vem som läckt till pressen och innehåller ett förbud att vidta repressalier mot busvisslarna. Många har hävdat att Samuelsson brutit mot meddelarfriheten. Det är fel när det gäller efterforskningen eftersom hon ju redan vet vem som bandade mötet på länsstyrelsen.
Även om hennes uttalande om illojalitet kan betraktas som omdömeslöst och en form av repressalie mot tjänstemannen, kommer hon sannolikt inte att bli åtalad för tjänstefel.
Så över till fällan. Det är förbjudet för andra än polisen att bugga en lokal. Däremot är det tillåtet för vem som helst att i lönndom banda ett samtal där man själv deltar. Det är en rätt som då och då ifrågasätts och som Max Hansson i det aktuella fallet betecknat som en öststatsfason som strider mot alla etiska regler.
Ny teknik där en knapptryckning på en mobiltelefon sätter igång bandspelaren ger nya möjligheter att dokumentera felaktigheter. Det är bra och det finns in-gen anledning att förbjuda dold inspelning.
Däremot finns starka skäl för att diskutera hur de görs och används. Med försåtliga eller ledande frågor går det att provocera fram ord som annars inte skulle blivit sagda. Därför är kravet självklart att den som åberopar en inspelning offentliggör hela samtalet. Många gånger får vi bara höra de där 20 eller 30 sekunderna när grodan hoppade ur munnen. Men vad sades dessförinnan? Vad ledde fram till uttalandet? Provocerades den inspelade till att säga något som inte skulle ha blivit sagt utan provokationen?
Provocerande inspelningar öppnar för att skyddet för busvisslarna, meddelarna, gröps ur. Ju mer integritetskränkande en metod är desto viktigare blir de etiska övervägandena.
Nils Funcke
journalist
