Braw: Äntligen är det slut på den bittra valrörelsen
De senaste två veckorna har jag rest runt i USA och talat med vanliga människor. Vissa tänkte rösta på Obama, vissa på Romney, men samtliga var trötta på valkampen. I många månader har de sett negativ valreklam så snart de satt på TV:n. På hotellrummet gick jag i desperation igenom samtliga TV-kanaler, men i samtliga städer gjorde jag samma upptäckt: politik, och negativ reklam från Obamas och Romneys läger, dominerade så till den grad att amerikansk fotboll för ett ögonblick verkade som ett attraktivt alternativ. Och jag är intresserad av politik.
När vardagen börjar igen kommer mången smart hjärna att sysselsätta sig med denna fråga: Hur kan en valkampanj i ett land så civiliserat som USA bli så brutal och dyr, därtill helt i onödan?
För två år sedan tillät Högsta domstolen så kallade Super PACs (Political Action Committees), som kan samla in obegränsade mängder pengar och använda dem i valkampanjer. Vad gör man med så mycket pengar? Använder dem till att angripa motståndaren – och det trots att väljarna inte vill veta av det. Resultatet är att vi har ett val med ett helt odramatiskt resultat, men föregånget av enorma mängder onödig aggression.
I USA äger val rum på arbetsdagar, så i går körde folk till jobbet som vanligt igen, trygga i vetskapen om att deras demokrati trots allt är i gott skick. Utlänningar, i synnerhet de som aldrig bott här, kritiserar gärna USA.
De glömmer människor som den unga familj jag var hembjuden till häromkvällen. Pappan är före detta drogmissbrukare men är nu elinstallatör. Mamman är sekreterare på en global koncern. De har två barn, jobbar heltid (utan föräldraledighet), har hus och två nya bilar. De röstade på Romney.
Deras grannar har heltidsjobb, fyra barn, hus, sommarstuga och två bilar. De röstade på Obama. Verkligheten är mångfasetterad här också – och precis som vi andra gör gemene amerikan så gott han kan. Varför tycker andra sig ha rätt att ha åsikter om det?
Om Högsta domstolen bara kunde förbjuda Super PACs!
