Bangkok Post och vikten av verklighet i politiken

Det gör hon helt rätt i. En av Sveriges starkaste framgångsfaktorer är att politiker från såväl höger som vänster har varit delaktiga i och känner ansvar för bygget av välfärds- och välståndspolitiken. Inget av blocken har exklusiv ensamrätt på receptet för medborgarnas väl och ve.

Bangkok Post är numera mitt tillfälliga husorgan. Små och stora händelser beskrivs och betraktas från ett annat håll än det jag är van vid och som jag liksom har i ryggmärgen. Intressant och lärorikt.

Det jag läser i Bangkok Post mixas med vad jag faktiskt upplever – historier jag hör, miljöer jag betraktar och människor jag möter. Inkomstfördelningen är otroligt skev, fattigdomen närmast institutionell och politiken är något av ett skämt. Rika makthavare finansierar vita och röda kampgrupper. Politiken lever i huvudsak sitt eget liv vid sidan av samhället.

I resebiblioteket har jag bland annat antologin Reform (Norstedts förlag 2009). Bokens syfte är att beskriva och analysera förändringströghet i välfärdsstaterna. Det ger en extra dimension att läsa just denna bok i just den miljö av icke-välfärdsstater där jag just nu befinner mig. Perspektivet breddas.

Mogna välfärdsstater har sina intressen och aktörer som agerar för eller emot samhällsförändringar, på samma sätt som (över)mogna feodalstater har sina. I Reform medverkar nationalekonomen Andreas Bergh och filosofie doktorn i statsvetenskap Gissur Ó Erlingsson med ett kapitel om Svenska liberaliseringar 1980–2000. Författarna betraktar denna period som en era av tysta omvälvningar.

Författarna konstaterar att Sverige fortfarande i allt väsentligt är en socialdemokratiskt präglad välfärdsstat. Trots alla varningsrop om välfärdsstatens snara undergång så är de offentliga utgifternas andel av BNP oförändrade på en hög nivå. Erlingsson och Bergh hävdar att en av förklaringarna till välfärdsstatens väl- och överlevnad är att det under ytan har skett stora förändringar.

De anför sju stycken tunga bevis för sin tes. Mellan åren 1980 och 2000 har kreditmarknaden, telepolitiken, inrikesflyget och elmarknaden avreglerats. Friskolereformen har genomförts, en ny budgetprocess har införts för riksdagen och ett helt nytt pensionssystem har sjösatts.

Före och under att dessa ovan nämnda sju väsentliga förändringar genomförts har den politiska debatten stundtals varit hård och frän. Men i slutändan har det i de allra flesta fall funnits en betydande och blocköverskridande majoritet för reformernas fortlevnad.

Erlingsson och Bergh pekar på ett antal viktiga orsaker till det i mina ögon lyckosamma utfallet. De lyfter särskilt fram Sveriges omfattande och välfungerande utredningssystem. Statens offentliga utredningar (SOU) har framförallt bidragit till att ledande politiska aktörer från partier och intresseorganisationer fått en gemensam verklighetsbeskrivning.

Detta har självfallet underlättat arbetet med att i nästa steg åstadkomma fungerande och starka majoriteter för förändringar och reformer.

I valnära tider söker partistrategerna helst efter skillnader mellan partierna. De stora omvälvningarna mellan 1980 och 2000 talas det därför oftast tyst om. Mona Sahlins utspel om även framtida behov av blocköverskridande attityder är dock en viktig och attraherande signal om insikt och verklighetsförankring.

I ett komplicerat och sammansatt samhälle kan ingen sida diktera villkoren helt efter eget tycke och smak. Verkligheten måste hela tiden ha ett stort finger med i spelet.

Förhoppningsvis kan även Bangkok Post en vacker dag rapportera om inhemska varianter av antologier som Reform. Den dagen spelar politiken en positiv roll för thailändarna.

Widar Andersson

politisk redaktör, Folkbladet