"Aldrig upplevt en sådan förväntan i Köpenhamn"
Klimattoppmötet som inleds idag i det köpenhamnska kongresspalatset, Bella Center, engagerar riktigt många danskar. Inte bara de politiskt intresserade och aktiva utan även så kallat vanligt folk. Det finns flera skäl till detta, såsom ett genuint intresse för klimatet och miljön men också en viss oro för att det kan bli oroligheter i form av demonstrationer och aktioner som riskerar att spåra ur.
Siffrorna imponerar: 10.000 delegater från 193 nationer, 5.000 medierepresentanter, 2.000 informationsmöten och lika många förhandlingsmöten, 6.000 poliser... Och, som kronan på verket, det andra Danmarksbesöket på kort tid av den amerikanske presidenten. Köpenhamn håller andan.
Vad är då målet? Ja, det är i och för sig inte så svårt att formulera. Utsläppen av växthusgaser i världen ska minskas. Det handlar om världens största grupparbete, som nu pågått i 17 år, sedan det första klimattoppmötet i FN:s regi, i Rio 1992. Med ett synnerligen viktigt genombrott i Kyoto 1997. Sverige är nästan bäst i klassen när det gäller att minska utsläppen men det hjälper ju tyvärr inte mycket när inte hela världen är lika duktig.
Alla – nästan alla – länder erkänner problematiken och säger sig vilja bidra till en bättre och sundare värld. Men när det än så länge för vissa fortfarande bara är en läpparnas bekännelse kan man inte säga att klimatförhandlingarna varit riktigt framgångsrika. Den danske statsministern Lars Løkke Rasmussen har satt som ett succékriterium för toppmötet i Köpenhamn att man når ett avtal där utsläpp och ekonomi kvantifieras. Natten mellan den 18 och 19 december vet vi om hans förhoppningar infriats.
Danskarna hoppas få rejäl draghjälp av Sverige, inte minst i kraft av landets ordförandeskap i EU. Hittills har Fredrik Reinfeldt imponerat på grannarna i sydväst. Först fick han EU på en relativt gemensam kurs – därefter följde också hyfsat lyckosamma resor till USA, Indien och Kina. Man kan lugnt säga att Reinfeldt gjort vad han kan för att kratta manegen inför Köpenhamnsmötet.
På kuppen har han blivit, åtminstone, halvkänd här i Danmark där kunskapen om svensk politik är synnerligen begränsad bland allmänheten. När jag talar om ”den svenske statsministern” med mina danska vänner så har jag hittills mötts av frågor om vi egentligen haft någon ”efter han Palme”. Ingvar Carlsson och Göran Persson är totalt okända liksom Fredrik Reinfeldt – fram till den senaste månaden. Nu talar Lars Løkke Rasmussen med värme och respekt i rösten om sin svenske statsministerkollega.
Fredrik Reinfeldts uttalade budskap imponerar: ”Det vore ett stort politiskt misslyckande att inte nå en överenskommelse i december. Klimatförändringarna inväntar inte segdraget förhandlingsarbete. Därför har alla ett ansvar för att det blir en framgång i Köpenhamn. EU har lagt sitt bud. Nu måste andra följa.”
Skrivaren av dessa rader är också optimist. Men jag måste samtidigt medge att jag är allvarligt bekymrad för att så kallade aktivister och bråkstakar – ”ballademagere”, säger vi här – ska komma att dominera bilden av Köpenhamn den kommande veckan.
Det finns en hel del oroväckande tecken på att de fredliga demonstrationer som planeras kan komma att infiltreras av personer på den yttersta vänsterkanten som egentligen inte bryr sig ett dugg om miljön, vare sig den globala eller den lokala närmiljön för invånarna i Köpenhamn.
Världens ledande klimatekonom, britten Lord Stern säger: ”Klimattoppmötet i Köpenhamn är det viktigaste internationella mötet sedan andra världskriget.”
Det är stora ord men på något sätt känns det som om han har rätt. Jag har i alla fall aldrig upplevt en liknande förtätad stämning i den danska huvudstaden.
Jöran Svahnström
frilansjournalist. Köpenhamn
