Adeln vill inte buntas ihop med andra klasser
Det är förstås helt oklanderligt, dock knappast vad man föreställer sig när adel och Riddarhuset kommer på tal. Men efter Björn af Kleens bok om denna undanskymda samhällsklass så har klassretoriken blossat upp igen och adeln har dragit blickarna till sig efter decennier i medieskugga.
Adeln saknar idag, såvitt man kan se, allt formellt inflytande, men eftersom den sitter på stora jordegendomar får den generösa EU-bidrag och har det kanske ganska så gott. Inte som i Hedebyborna, således.
Adeln lever, förstår man, i en mental och social enklav där det är adelskapet som förenar. Från Hans Nåd, som Hjalmar Bergman såg honom, fram till hans ättlingar idag har adelns representanter smugit sig förbi uppmärksamhetens ljuskäglor.
I det offentliga livet är det få som visat sig. Ian Wachtmeister är väl en av dessa få men hans stund i rampljuset blev kort. Adelskap är inte något som i sig ger aktning i ett land där man ska hedras för sina egna förtjänster, inte förfädernas.
Redan innan af Kleens bok kom ut och pekade på det absurda i att fideikommissen lever kvar i modern tid, då jämställdhet står överst på alla agendor, hade KD-ledaren Göran Hägglund fiskat i vassen och funnit att vanligt folk är utsatta för kulturelitens förakt eftersom de gillar dansbandskampen och realityserier på TV.
Man fick dock aldrig någon regelrätt definition av vad som är "vanligt folk". Troligen beror det på att det inte går att peka ut någon som är speciellt vanlig. Det är så att säga ovanligt med vanlighet. Medelsvensson är en undflyende skugga.
I någon mån gestaltas han just nu i Ullaredssåpan där Morgan på lagret påstås vara en vanlig, hederlig kille. Uppföljaren förefaller given: Lagerarbetare söker fru.
En person som Hägglund som normalt hyllar individualism i sin politiska gärning buntar plötsligt ihop svenskarna i vanliga och ovanliga. Och i en liten kulturelit för oss alla att ta avstånd från. Hägglund försöker blåsa klassanden ur flaskan för att exploatera den politiskt.
Socialdemokraterna försöker också, sin vana trogen, bunta ihop medborgarna och vill få alliansens åtgärder att se ut som klasspolitik. Gamla klasskampsfloskler, som annars bara begagnas av landets siste genuine socialist, Göran Greider i Dala-Demokraten, infiltreras nu i den politiska debatten. Detta samtidigt som Dagens Nyheter efterlyser mer av ideologi.
Väljarna som ska lockas av klasspratet, häckar emellertid på mittfältet i politiken och de själva definierar sig sällan som arbetarklass. De socialdemokratiska partistrategerna och talskrivarna tyr sig till klasskampsretoriken därför att den förr alltid fungerade. Men gör den det idag?
Det pågår nu en försköning av medelmåttan, den "vanliga" människan. Hajp är väl det moderna uttryck som med fördel kan användas här. Att vara vanlig är nu en kvalitet som hyllas. Det får kanske många att känna sig belåtna med tillvaron.
Men det känns som om något hänt under alliansens korta tid i Rosenbad. Människor ser att de får mer kvar att röra sig med av det som kommer i lönekuvertet. De betraktas plötsligt som rättskapabla individer, förmögna att välja såväl vårdcentral som apotek, skola, förskola och elbolag. Eller för den delen vem som ska vara föräldraledig.
Det blir nog kolossalt svårt för Lars Ohly och Mona Sahlin att ändra på det med hjälp av klassbabbel.
Lennart Hjelmstedt
f.d. chefredaktör BLT
