Annons
Nyheter

Ingen förstår Bob Dylan som jag gör

På fredag är det svensk premiär för Dylan-filmen I’m not there. Jag såg den redan i tisdags, på Göteborgs filmfestival.
Jag blev hänförd.
Nyheter • Publicerad 3 februari 2008
Bob Dylan, bild från 1966.Toff Haynes film I?m not there som handlar om Dylans liv är ett måste för alla fans.
Bob Dylan, bild från 1966.Toff Haynes film I?m not there som handlar om Dylans liv är ett måste för alla fans.Foto: HASSE PERSSON

Todd Haynes har lyckats skaka av sig tre ton biografier och inrökta fakta om hur Dylans liv sett ut och istället gjort en personlig tolkning av hans person och myt. Ena stunden snuddar filmen vid lättfattlig mockumentär, nästa verkar den spilla ut Dylans undermedvetna på duken.

Du kommer att älska den. Förutsatt att du har järnkoll på din Dylan. Annars blir en stor del av I’m not there helt oförståelig.

Annons

Todd Haynes har uppenbarligen järnkoll. Han vågar använda det universum som Dylan har byggt upp, helt utan omständiga förklaringar. Jag är säker på att många referenser gick rakt över mitt huvud också. Men det fina med I’m not there är att den inte bara droppar textrader, utan förmedlar känslan av att man faktiskt är innanför skinnet på Dylan. Att han talar direkt till en själv. Det är just den känslan som gjort Dylan så stor.

?Så exakt hur avancerad är I’m not there?

Tja, Haynes har byggt upp en hel by utefter låtarna på The Basement Tapes.

Det är ju att kräva en del av sin publik.

Men det är också otroligt kittlande för oss som kan texterna, har identifierat varenda karaktär på omslaget och läst Greil Marcus bok om låtarnas koppling till amerikansk historia. Vi sitter där och myser i vår egen självgodhet. ”Spindeln är en symbol för Dylans bok Tarantula,” viskar jag till mitt sällskap som inte är Dylanfanatiker. Jag känner mig nöjd. Inte bara för att jag får skina med mina kunskaper, utan för att jag får min bild och mitt förhållande till Dylan bekräftat på vita duken. Runt om mig sitter en massa Dylan-fans som också hummar belåtet. De tror att de känner Bob Dylan. Men jag är förstås övertygad om att ingen i salongen förstår honom, hans verk eller filmen lika bra som jag. Det är det som är själva idén med att vara ett fan och för alla miljoner människor som känner så är I’m not there två timmars ren njutning.

?Nyss lät P1-programmet Kropp och själs reporter Magnus Arvidson sig hypnotiseras på försök i ett inslag. När han fick välja vilken person hypnotisören skulle förvandla honom till var valet enkelt.

Bob Dylan förstås.

Under fyra minuters var Arvidson övertygad om att han var, eller åtminstone var besatt av Robert Allen Zimmerman.

”Det var som att komma hem. Jag har haft fantasin att vara Bob Dylan väldigt länge, kanske ända sedan jag var 14 år,” säger han i en intervju med tidningen Journalisten.

Vissa tycker säkert att det låter galet. Själv skulle jag gjort precis samma val.

Bäst just nu

JIM JAMES & CALEXICO

Goin’ to acapulco

(från I’m not there-soundtracket, Columbia/SonyBMG)

Ingen kommer att kunna göra den här låten bättre än rösten från My Morning Jacket.

DUFFY

Mercy

(singel från kommande Rockferry, Universal)

Årets stora Dusty Springfield-hajp.

HÄSTPOJKEN

Börja leva

(från Caligula, Roxy)

Pugh och Pimme i en skitig etta i Majorna.

Att längta efter

BLACK LIPS

Good bad not evil

(Vice/Border, ute 4 februari)

Slynglar som hade varit som klippta och skurna för Nuggets-boxen.

BEACH HOUSE

Devotion

(V2/BAM, ute 26 februari)

Orglarna ligger som ett vemodigt norrsken över stranden.

REFUSED

(återförening)

Ett livealbum är på gång. Jag hoppas att det blir några spelningar också.

Joel Sjöö
Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons