"Han gjorde ett soundtrack till min tonårsångest"

Själv satt jag lyckligt ovetande i mitt pojkrum, följde Beatles Golgatavandring och Kinks begynnande förfall samtidigt som jag förälskade mig i Creedence Clearwater Revival och Marc Bolans glamrock.

Men jag missade Pugh Rogefeldt.

Mannen som faktiskt räddade den svenska rockmusiken från att dö av syrebrist.

Albumet Ja dä ä dä spelades in under sommaren -69. Vid producentspakarna i Atlantis-studion satt Anders Burman. En gammal jazzmusiker med osviklig känsla för talang och egenart. Burman hade vid den här tiden samlat ihop ett imponerande artiststall på skivetiketten Metronome med Cornelis Vreeswijk i spetsen.

Och Pugh hade Burmans öra. Han hade fått honom att göra ”patron ur”, ta avsked från det militära för att spela in singeln Haru vart på cirkus och därefter legat på och tjatat om fler låtar.

Fast nu handlade det om en LP – och där var den 22-årige Västeråsgrabben ännu så länge ett oskrivet kort.? Jobbet var dock snabbt avklarat. Pugh, gitarristen Jojje Wadenius och trummisen Janne Carlsson – sedermera mysfarbrorn

”Loffe” med hela svenska folket – satte låtarna mer eller mindre i den första tagningen.

Plattan kom ut under hösten, men orsakade ingen rusning. Pugh började tvivla. Han var arbetslös, hade fru och två barn att försörja och dessutom väntade ett fängelsestraff för avvikelsen från lumparlivet runt hörnet.

Men efter ett halvår tog skivförsäljningen fart. Anders Burmans fingertoppkänsla hade åter burit frukt och nu gällde det att smida medan järnet var varmt.

Pugh gick in i en otroligt kreativ fas. Låtar levererades och Burman satt ständigt redo i studion och fäste allt på tejp.

Pugish (1970), Hollywood (1972), Pugh on the rocks (1973) och så den definitiva fullträffen, Bolla och rulla (1974).

Det var också nu som mitt intresse för Pugh vaknade.

Jag hade nyss fyllt 15, skaffat moppe och testosteronet rusade som blinda möss genom kroppen.

Bolla och rulla blev mitt soundtrack i gränslandet mellan barnets värld och vuxenlivet. Och ingen kunde, som i Dinga Linga Lena, fånga min tonårsångest bättre än Pugh:

”Dinga Linga Lena som är femton år går förbi mig och jag säger hej.

Jag vill ju bara fråga om hon minns i går och att hon är min hemliga tjej.

Men hon går förbi som om jag vore luft och hon dras mot ett nytt äventyr”

Men alla var inte nöjda. För proggarna var Pugh ett rött skynke och de gamla jazzrockarna muttrade under skäggen och menade att han sålt sig på Mammons altare. Det var ju fult att tjäna pengar på sin musik, gu’bevars...

Framgången hade dock ett pris. Pugh blev eftertraktat även i de bredare underhållningslagren och följde locktonerna. Samarbetet med Anders Burman upphörde, Pugh ställde upp i Melodifestivalen 1978 och skivorna blev allt sämre. 1985 var botten nådd med Hammarhjärta, en missriktad flört med asatron, som floppade totalt.

Fyra år senare var dock Pugh tillbaka på banan och med gruppen Grymlings gav han svensk gubbrock ett ansikte. På egen hand skulle det emellertid dröja ytterligare tio år innan han gjorde något i eget namn, som gillades av både kritiker och skivköpare.

I kväll står Pugh på Sagateaterns scen. Jag har egentligen inga höga krav. Bara låtarna ”bollar och rullar fram” är jag nöjd. Och att Kajans sång finns med i låtlistan:

”Jag och balla Jörgen ville bort från Västerås

Hämtade gitarren satte tummen mot Borås.”