I väntan på... vad då?

Statsmän/kvinnor jag sett. Låter det kul att läsa om? Men det kommer inte bara handla om det, utan också om mekanismen som slår till när man står där i trängseln.

Och tro mig, då handlar det plötsligt inte bara om kungligheter. Jag upplevde exakt samma sak när Lena hade vinnit Eurovision Song Contest i Oslo förra året.

Det ingår i spelet, på något sätt. Man vet att det egentligen inte är något att hetsa upp sig för, men dras med, det tillhör dramaturgin.

Först lite småprat i ledet, som efterhand tätnar allt mer. Det blir trängre och trängre, och ju närmare tidpunkten man kommer, desto vassare blir armbågarna och desto trubbigare blir omdömet. Och tillsist: Där är hon, där är han, där är dom!!!!

I Borås var det många ungdomar som stod där med sina mobilkameror.

Kommentarerna var kul: "Vem är det som är kungen?", eller "Är det nån kung här?", "Jag ser bara en massa gråa huvuden".

Men de stod där, lät sig ryckas med.

Så kom bussen och utan att någon börjat vinka så satt drottningen där med ett leende på läpparna och vinkade. Ingen vinkade tillbaka.

Hon slog på autopiloten och armen åkte upp.

Applåder mötte dem när de steg ur.

I Indien har jag stått i liknande massor, fast multiplicera massan med sig självt.

Jag har stått och väntat på Indira Gandhi, som jag fick se fara förbi, bland elefanter och kärnvapenstridsspetsar under Republic Day.

Jag har stått i en annan massa, i en annan stad – men i samma land, och väntat på hennes son, som tog över ledarkapet när modern blev mördad. Sonen hette Rajiv (också han blev mördad).

Vi stod och väntade, exalterade, och extasen ökade efterhand för att tillsist brissera när han for förbi i en vit bil, vinkandes bakom rutan.

Jag har faktiskt också sett Leonid Brezjnev i Moskva. Också han dundrade förbi i bil, utan folkmassor och pomp och yra. Han var nog bara på väg till Kreml, en vanlig arbetsdag.

Och känslan är densamma, när bilen farit förbi och vinkningarna har upphört. Jaha, det var det det?

Och nu då?

Tillbaka till tillvaron.