Välkomponerad höstsalong med många höjdpunkter

Till det bidrar givetvis inslaget av redan erkända konstnärer som höjer nivån utan att ta över från de nyare förmågorna.

I stället får många av de senare ett lyft – det blir något att utmana, att pröva sina krafter mot, och det blir också intressantare för publiken.

Men allra mest spanar man förstås efter något nytt, annorlunda och oväntat. Och det hittar jag hos Azadeh Zaghi, som bor i Borås sedan tre år och har en femårig utbildning vid Konsthögskolan i Teheran bakom sig.

Hennes högaktuella installation Demonstration i Mellanöstern skulle man lika gärna kunnat möta på någon av de stora internationella konstscenerna.

Den består av 120 papperspistoler, utskurna ur ett vetenskapligt verk – symboler för alla de människor runt om i världen som kämpar för förändring, inte genom våld utan genom kunskap.

Sticker ut gör också Maria Ahlbergs barnskulptur Lyft mig, en fränare kusin till Charlotte Gyllenhammars högt älskade lilla Ute. Den här figuren är inte gullig alls, snarare frånstötande och lite kuslig – ändå hjärtskärande i sin desperata vädjan om att bli upplyft.

En ren fröjd för ögat är Eva Åbergs skulpturer: två totemliknande, barockt prunkande trädgårdsskapelser.

Bland fotokonsten njuter jag av den sublima enkelheten i Leo Klemans spröda teckenformer och blir glatt upplivad av Erika Weilands summariska rapport från en kaffestund på bryggan.

Måleriet dominerar som vanligt, med skilda tekniker, föreställande och abstrakt, fantasi och realism.

Ändå blir det inte rörigt – utställningen har en fin rytm med en väl avvägd fördelning mellan de olika rummen. En imponerande prestation av dem som hängt alla dessa verk av totalt 96 deltagare.

Att räkna upp en lång rad av redan välkända namn känns inte meningsfullt – i stället fortsätter jag att botanisera bland de för mig nya.

Fastnar för Thomas Lars Fredrikssons stora abstraktion i olja, Mathias Karlssons lilla Glöd i akryl, Zakarias Wallins båda collage Prima ballerina och Madelen Lindgrens lätt absurda Mat på hjärnan, en blandning av digitalt, blyerts och akryl.

Rigmor Ingmarssons galna apdirektör är svår att undkomma och Beatrice Hjalmarssons Djungel drar blickarna till sig, men också ett lågmält tilltal som i Thomas Lundgrens känsliga fågeldiptyk hävdar sig väl i den stora kören.

Fyra kolorister blir mina personliga favoriter: Ulla Jansson med sin dova färgskala, den mer klart distinkta Anders Norman, Gunilla Boije av Gennäs med en lekfullt sprudlande akvarell och sist men inte minst Jan Hellers fauvistiskt sprakande Pickesjön.

Flera riktigt unga deltagare finns glädjande nog att notera. Sebastian Svärd Nilsson har fått med tre läckra kompositioner i tyg, snören och ståltråd. Linnéa Larsson bidrar med en mjukt färgsatt akvarell med lekande barn och Ann-Sofie Claesson med två små vältecknade porträtt i blyerts. Alla är i 20-årsåldern och mitt uppe i sin utbildning.

Inger Landström