Tidlös skönhet som står på egna ben

Men Kerstin Hedman förnekar att hon är konstruktivist.

Den som använder ögonen ser lätt att hon inte heller målar monokromt; hennes vita, svarta eller på annat sätt ”enfärgade” bilder är oftast grundade i rött eller svart som lyser igenom övermålningen.

Liksom Gothlin målar hon gärna på plexiglas men lägger över den på alla sätt platta ytan upp strukturer som bryter mot steriliteten nästan provokativt, från Newmanska färgfält till bilder inspirerade av en äldre släktings rosenbroderier, medan underlaget opakt för ut bilden i rummet.

Hon har varit här tidigare, 2005, då med ett utsökt vitmåleri och stramt tecknade vertikala konstruktioner med en lugn, meditativ effekt.

Nu är det kanske dags att inse att inte heller hennes nämnda ”förebilder” målade på sitt sätt för att vara si eller så moderna, utan för att med stilla, närmast klassisk balans förmedla meditativa inre visioner.

Den med Kerstin Hedmans måleri kanske närmast besläktade, Barnett Newman, hade ungefär samma förklaringar som hon till sina bilder, jag citerar honom:

”Vi går tillbaka på människans naturliga behov av exaltation, till dess relation med renodlad känsla. Vi skapar bilder vilkas verklighet är självrelaterad, oberoende av alla associationer till urmodiga förebilder, må de så vara sublima eller vackra. Vi befriar oss från alla minnets band, från nostalgi, legender, myt eller vad det vara må som det västeuropeiska måleriet svängt sig med. I stället för att bygga katedraler över Kristus, mänskan eller livet, skapar vi ur oss själva, ur våra egna känslor. Bilden vi framställer är sitt eget vittne om uppenbarelser, verkliga och konkreta, begripliga för varje betraktare utan historiens nostalgiska glasögon.”

Jag vill påstå att det är märkligt att på det gamla hemtama Flaménska, hundra år efter Malevitjs svarta kvadrat på vit botten, på nytt uppleva samma tidlöshet, skönhet och ro fast i dag inför Kerstin Hedmans bilder.

Sen må alla konsthistoriker och närsynta kritiker slå varandra i skallen med sitt tjat om beroende, rentav plagiat och mer eller mindre av modernism. I var och en av hennes bilder kan jag gå rakt på källan av hennes, och min, egen upplevelse.

Rolf Haglund